2016 – magiska prestationer & stora skandaler

Travåret 2016 har varit som en berg- och dalbana.

Magiska prestationer har blandats med stora skandaler.

Civilkurage har varit ledordet där man sett vilka som stått upp för vad som är rätt och fel.

Vi kan börja med årets travögonblick.

Nuncios seger i Elitloppet i all ära, det var sagolikt, men det är faktiskt inte mitt bästa minne.

För en skön sommarkväll i juli blev jag på riktigt kär i Uncle Lasse. En fyraårig travhäst som den 7 juli vann Sprintermästaren på Halmstadtravet inför nästan 10 000 supportrar.

Halvdassig insats

Stefan Melanders häst kom till finalen med en halvdassig insats i uttagnings­loppet i bagaget och förhandsfavoriten var i gungning. Det trodde alla – utom Uncle Lasse, Stefan Melander och Örjan Kihlström. ”Tarzan” slängde på hästen ett helstängt huvudlag, ett par skygglappar för hästens ögon. Han plockade dessutom av fram­skorna och det som skedde sedan är magi. Fullständig magi.

Uncle Lasse flög till ledningen, drog iväg i 40–50 meters ledning och vann inför en euforisk publik på nytt Europarekord. Det mest fascinerande är att två sådana utrustningsändringar kan göra enorm skillnad på en häst. Det är oerhört häftigt och visar hur viktig utrustningen är på vissa hästar. Jag vet att det både är på gott och ont – för ibland blir hetsen kring jänkarvagn, helstängt huvudlag med mera lite väl tjatig men just denna gång var det så coolt.

Lasse är en enorm atlet som kan vinna Elitloppet nästa år.

Är han lika bra som i Sprintermästaren får till och med Nuncio se upp.

Många glömmer väldigt fort

Till sist: Enorma insatser på tävlings­banorna har blandats med ordentliga skandaler där tvåbenta profiler varit i blåsväder. En sak som slagit mig är att många glömmer väldigt fort och är snabba på att för­låta. Jag är av åsikten att man ska ge en ­människa en andra chans, men det finns väl också gränser?

Civilkurage är ett viktigt ord för mig och det har sviktat betänkligt genom året hos många travprofiler. Det sköna är att alla svenska aktiva inom sporten till sist tog sitt förnuft i fånga och vägrade samarbeta med Fabrice Souloy, den franske tränaren som åkte fast för dopning med kobolt på flera av sina bästa hästar. Det var skönt, även om jag inte för allt i världen kan förstå att det finns hästägare som fortfarande har sin häst kvar där.

Hur går det till? Hur kan man ha sina ­bästa vänner hos en sådan tränare med den bakgrunden?

Det finns svenska ägare som har häst kvar hos Souloy, trots allt som hänt, det är sorgligt rent ut sagt. Man nästan skäms.

Pengar ska inte få styra allt och detta är en sådan klockren situation där man ser ­vilka som tar ställning och visar vad som är rätt och fel.

Nog om detta. Nu hoppas jag att vi slipper svarta rubriker under 2017 och att den rena sporten och de fantastiska hästarna får stå i centrum. Gott nytt år!

Läs mer hos Trav 365 på Aftonbladet
2016 – magiska prestationer &
stora skandaler