Ibland saknar jag bara Morfar så förfärligt…..

213

Ska berätta lite om min uppväxt…
Jag har väl vart ett sånt där barn som växt upp i vad man kan kalla skyddad verkstad.
Inte ett uns utav missbruk, arbetslöshet, våld eller skiljsmässor.
När Mor & Far jobbade fick jag tillbringa dagarna i Stöcke hos Mormor och Morfar, senare blev det DagMamma av min Mamma, men min relation med främst Morfar var redan grundad… .
Mormor var väl vad man kan kalla en riktig BondMora, stod vid spisen hela tiden och lagade strumporna direkt om hon ansåg att det behövdes (sen sprättade jag otacksamt bort allt i smyg…gillar inte knölar under fötterna), nåväl Mormor hon hade väl en acceptans till hästarna, förstod väl att ”loppet var kört”, att jag skulle kunna få ngt annat i skallen..
Morfar, han var nöjd han. Snacka om att ha en egen supporter. När jag åkte in på travet och körde mina sköthästar och senare mina egna, så var det en Volvo nere vid räcket och en gubbe brevid sittandes på en fällstol.
Han var som alltid där, så länge han klarade av det.
Tror att det mest känslosamma ögonblick jag någonsin vart med om var när han tog beslutet att han skulle sluta att köra bil. När familjen var samlad så deklarerade han att sista körningen var gjord och med tårarna rinnandes längs kinderna lämnade han med darrande händer över bilnycklarna till min Mor. Det var stort av en gammal åkare tycker jag…
Men så var han. Aningens Arbetselak, engagerad, energisk klok och eftertänksam.
sämre sidor hade han oxå…som alla andra, men jag gör valet att helt enkelt bara glömma dom.
Fick iockmed att han lämnade över nycklarna till min Mamma tillfället att återgälda alla skjutsningar jag fått av honom…Det var faktiskt lite lyxigt, alla trodde att jag jobbade inom hemtjänsten när vi var till Doktorn eller Tandläkarn, så Gubben var alltid snabb med att säga att ”BarnBarne mitt jer ve”…
Morfar han finns vid min sida fortfarande, och trots att det snart är 16 år sedan han dog så tänker jag på honom varje gång jag kör ut på Banan…Det är nästan som att Gubben sitter där än…I lite hängig stil på fällstolen….

Föregående artikelStjärnkollen: Caballion
Nästa artikelBobby Fischer spelar alltid vitt

2 KOMMENTARER

  1. jag tror att varje människa behöver komma till eftertanke nån gång då o då,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,Dina rader ”väckte” o påminde mig om det behovet,//tack

KOMMENTERA ARTIKELN

Please enter your comment!
Please enter your name here

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.