Visst hade jag undrat vad det var han skrev varje gång vi samtalade. Men inte kunde jag tro att det var till mig. Samtidigt slog det mig att han borde vara rejält packad. Jag hade sett honom slå i sig en vinare och minst en och en halv kvarter renat. Lik väl satt han mitt emot och viftade med kupongen.
– Vad ska jag med den till, frågade jag.
– Ja du kan väl alltid lämna in den.
– Sitter du och gör ett system. Prästen svarade inte. Han försvann i en lång tystnad som nästan skapade en rofylld atmosfär.
– Kanske sa han efter en stund.
– Jaså, sa jag. Men då är det väl några lopp kvar då. Han harklade sig och lyfte ännu en gång på den tomma muggen.
– Femte loppet är i sig inget att oroa sig över, suckade han. Det är allt som händer runt omkring som hotar.
– Vad menar du?
– V75 tär på krafterna. Det kostar på att hålla sig vaken och alert en hel omgång. Hjärnan söker efter enklare byten.
– Harry Boy, eller? Han nickade gillande. Inte överdrivet positivt, men ändå en nickning som antydde att jag var nära något.
– Bland annat. Men tänk inte så snävt. Hjärnan vill plötsligt inte brottas med v75. Den försöker få dig att slänga ner några hastiga streck för att snabbt bli klar. Andra spel ropar. En dubbel kanske, eller några vansinniga vinnarspel. Tvilling, trio eller raketer uppskjutna på ren måfå. Ett odrägligt frosseri i allt utom det som var den egentliga utmaningen. Ännu en gång försvinner fokus, och ännu en gång görs det redan omöjliga spelet ännu svårare. Han nästan tappade andan som han gick på.
– Du har kanske frossat en del själv, sa jag utan att egentligen veta varför. Han såg bort och torkade sig över pannan. Svetten kom rinnande och jag förstod att den rann i samma takt som
ruset avtog. Prästen sparkade patetiskt under bordet, men jag hade inte flera flaskor.
– Jo du, sa han. Det har nog varit det värsta det. Frosseriet, både med spel och brännvin. Han skrev något igen på kupongen och jag tyckte synd om honom.
Fortsättning följer…
Nicklas Svalmark
