Prästen (Första delen)

SVALMARK

Den här grejen skrev jag för ganska exakt fyra år sedan och den är givetvis 100% sann. Resten av delarna kommer läggas upp med några dagars mellanrum. Man får ta till gammal skåpmat när man inte hinner laga till nytt! Tycker själv att den är bra så det är med ett visst nöje som den repriseras.

Håll till godo och Glad Påsk!

 

Prästen

Det rann snor ur näsan och ner på överläppens mörka fjun. Och varje gång mannen sörplade i sig av kasken slickad han sig kring munnen som en hund. En v75 kupong låg framför honom, och tipsen till tävlingarna från någon tidning. Han läste noggrant och mumlade oavbrutet, som om han fastnat i en viskande bön. Jag lutade mig fram över bordet. Såg att han hade en vit krage och ett kors som hängde kring halsen i en grov kedja. Jag fick känslan av att kedjan var där för att korset inte skulle fly, snarare än att hålla det på plats. I handen höll han en servett.

– Vad säger du, frågade jag. Det blev tyst en stund. Som om han läste en mening till punkt. Sedan höjde han blicken långsamt.

– V75, sa han och visade kupongen. Krångligt som fan. Det kräver mera av mig som människa än mitt ämbete. Sedan slog han ytterligare en skvätt renat i pappmuggen. Helt ogenerat, om än med ryggen mot kassan. Kaffet var bara svagt mörkt och han svepte muggen långsamt. Vagnen krängde och skenorna sjöng utanför fönstret. Blicken blev kvar i skyn under tiden som vätskan försvann. Det sista svaldes med en kväljning och jag led med honom. Det såg jobbigt ut.

– Spelar du, frågade han. Jag nickade. Sedan åkte vi genom en tunnel och utanför blev det mörkt en kort stund.

– Hämtar du en kaffe åt mig ska jag ge dig några tips, viskade han. Jag står i direkt kontakt med gud ska du veta. Han log rödmosigt, nästan fromt.

– Självklart ett unikt forum, i nästan alla avseende. Jag hämtade kaffet. Tog en själv också. Men avböjde komplementet som han själv frikostigt försåg sig av.

– Du undrar förstås, sa han och skruvade på korken. Jag låtsades inte förstå.

– Vad menar du?

– Lägg av morrade han. Här sitter en präst framför dig och häller i sig sprit. Det är rimligt att undra.

– Njä, sa jag så övertygande jag förmådde. Det är inte min sak, Han skakade huvudet långsamt, sörplade i sig från muggen, spände ögonen i mig och började tala.

– Jag är en främling eller också en medmänniska. Vilket väljer du?

– Vad då väljer, sa jag nästan irriterat. Han var uppenbarligen berusad.

– Ja du måste ta ställning. Är jag det ena eller andra.

– Du är båda, svarade jag. Mannen nickade så prästkragen skavde mot skäggstubben.

– Helgardering, sa han. Det kändes inte nödvändigt. Du slösar med strecken. Jag reste mig för att gå. Kaffet smakade beskt och mannen talade så lustigt att det kändes obekvämt.

– Sätt dig, sa han. Rösten var skrovlig och lika vädjande som bestämd. Jag vet inte varför, men nog slog jag mig ner igen. Kanske var det något med det där om Gud som han nämnt. Eller också var det resan i sig själv som tråkade ut mig. Hans sällskap kunde hur som helst knappast bli värre än ensamhetens leda som det kändes, och jag kunde alltid dra mig undan senare.

Prästen såg en stund på mig, fixade med drickat och tog fram en ny v75-kupong samtidigt som tåget ormade sig genom en småländsk skog. Sedan knäppte han händerna och började tala.

– Första loppet, sa han, är alltid svårt, för det är då högmodet förvillar mest. En fundamental avsaknad av ödmjukhet infinner sig. Nederlaget från förra veckans v75 är bortglömt och kroppen står upprymd inför den nya uppgiften. En total övertygelse råder. Hur lösningen den här veckan ser ut vet endast jag. Experter och medmänniskor har inte i närheten av samma insikt. Är du med?

– Nä, svarade jag. För mig spelar det ingen roll vilket lopp det är, jag tycker det är lika svårt att välja hästar i alla.

– Idiot sa han hastigt men höll upp handen och jag förstod att det inte var så bokstavligt menat.

– Det begriper du väl att jag inte talar om hästarna. De är bara en ingrediens i något som är mycket större. Jag talar om den mentala förberedelsen. Jag skakade långsamt huvudet. Mitt tvivel var tydligt och han stirrade mig så djupt i ögonen att själen fick skavsår.

– Visst har du känt dig överlägsen inför första loppet. Haft den där egendomliga känslan av att veta mera än alla andra. Visst har högmodet förvillat även dig. Det kan jag se när du nedlåtande skakar ditt arma huvud. Och jag kan säga dig att du inte är ensam. En ilska spred sig långsamt. Prästen hade nog rätt och det var eländigt att behöva erkänna. Det var inte mer än en timme sedan jag suttit med startlistan och ett fett flin. Jag behövde inga tips från någon expert. Inte alls, jag hade hittat känslan. Loppet var enkelt att lösa. Men nu när hans smärtsamma sanning gjorde mig uppmärksam på dumheten insåg jag att det inte varit många hästar som jag ens känt igen. Jag hade bara stöddigt glott på resultatraderna och utifrån det skaffat mig en orealistisk bild av upplösning på racet. Han böjde sig fram och ville slå i en skvätt i min mugg, men jag lade handen för.

– Jag önskar att min hand var lika dresserad, sa han. Att den kunde sätta sig till motvärn mot min

törst.

– Tror du törsten sitter i handen, svarade jag och han märkte min irritation. Även om du kapade av dig armarna skulle du fortsätta dricka.

Han såg nedstämd ut och jag ångrade mig lite. Det hade inte varit meningen att bli så otrevlig. Men prästen verkade inte ta det så illa. Istället log han efter en kort stund.

– Då får jag väl banka in en kork i truten då, sa han plötsligt. Så brännvinet inte kommer in. Sedan började han skratta.

Prästen gick till toaletten, och jag hämtade påtår. Smålandsskogen tog slut och en sjö låg blank som ett tårfyllt öga. Jag satte mig. Han vinglade genom vagnen, men det var svårt att avgöra om det var för att det krängde, eller om han var full.

– Förstår du vad jag pratar om, sa mannen och sjönk ner. Han tittade uppskattande

på kaffemuggen.

– Inte direkt.

– Det är för att du tänker på hästarna innan du är förberedd. Det är som att ro ut på sjön utan att ha satt sig i en båt. Han log lite åt sin formulering och jag var tvungen att erkänna att det han sa inte var helt osant och att han vidrört någonting.

– Du vet att jag har rätt, viskade han. Eller hur. Jag kunde inte svara först, men efter en smutt på kaffet sökte jag prästens blick.

– Det blir så dramatiskt när du berättar, sa jag.

– Visst svarade han med en spritstinn rap. Men det måste det bli. Det är spelets natur.

Fortsättning följer… Nicklas Svalmark