Prästen (Sjätte delen)

SVALMARK

 

– Du behöver inte tycka synd om mig sa han. Jag har gjort mina val. Jag får stå för dem och leva med det som jag åsamkat mig själv. Återigen blev jag förbryllad över hur han nästan läste mina tankar.

– Vad menade du när du sa att du stod i direkt kontakt med gud. Och att det var ett unikt forum i nästan alla avseenden, sa jag.

– Jag menade att det inte alltid är så att vi människor är mogna för de insikter som gud har. Och att det inte alla gånger är av godo att veta det gud vet. Det kan till och med vara farligt.

– Farligt? Han svarade inte. Men jag förstod långsamt själv vad han menade. Det fanns ingen vinning i att ha större insikter än man kunde hantera. Det skulle bara ställa till problem.

– Sjätte loppet sa prästen hastigt och vred sig i sätet. Där finns en yttre oro som somliga måste ta hänsyn till.

– Somliga, undrade jag. Han nickade.

– Har du familj, undrade han.

– Ja.

– Då är du i riskzonen. Han tog ett djupt andetag, men jag fick ett infall och förekom honom.

– Du menar att familjen skulle kunna störa förberedelserna? Han svarade inte först, och själv såg jag framför mig hur barnen vek papperssvalor av travronden och hur frugan demonstrativt dammsög runt omkring mig och tyckte jag lade ner för mycket tid på travet.

– Vad händer då, undrade prästen.

– Jag blir sur och arg.

– Hon också, frågade han vidare.

– Jo det är nog ömsesidigt.

– Precis, ni känner båda hur den sakta smyger på er.

– Vadå, undrade jag irriterat.

– Vreden, sa prästen. Och så skrev han något igen.

Visst hade det hänt, fick jag lov att erkänna. Flera gånger. Prästen log och för en stund försvann hans eländiga uppsyn och något annat sken genom fylleångorna. Men det gick snabbt över. Tänderna som saknades och oron i hans rörelser skrämde bort det glada. En röst i högtalarna sa att vi skulle vara framme i Malmö enligt tidtabell. Och jag blev plötsligt stressad.

– Sista loppet då, undrade jag. Men han svarade inte utan satt försjunken i sig själv.

– Du kan inte sluta nu, fortsatte jag. Men han tittade inte ens på mig och tåget började bromsa in.

– Snälla, sista loppet. Vi hinner innan jag skall av.

– Ska du av i Malmö, sa han plötsligt. Jag nickade.

– Jag med, mumlade han och gav mig kupongen. Du ska få något för att du i alla fall lyssnat på mig, sa han. Trots att det jag sagt säkert inte låtit klokt. Men för dina örons trogna tjänst ska du belönas. Och för att du visat respekt och inte varit nedlåtande mot mig. För det är det minsta man kan göra när det är saker som man inte känner bakgrunden till. Jag satt tyst en stund med kupongen i handen. Jag såg inte vad det stod, läsglasögonen låg i jackfickan. Men jag kunde se att han inte hade markerat hästar utan skrivit ett ord vid varje lopp.

– Vad är det här, undrade jag.

– Din belöning, sa han. Fall inte på sista steget så kommer belöningen vara oförskämt stor. Tåget gnisslade och skakade.

– Sista loppet då, undrade jag. Han reste sig. Det var dags att kliva av, när som helst.

Fortsättning följer…

Nicklas Svalmark