Prästen (Sjunde och sista delen)

– Sista loppet då, undrade jag. Han reste sig. Det var dags att kliva av, när som helst.

– Sista loppet har du helt i dina egna händer, sa han. Där ställs motivation och ambition på prov. Hela din inställning till livet kommer avspegla sig där.

– Jag begriper inte, sa jag och blev rädd för desperationen i min röst. Du måste vara tydligare. Han vände sig om.

– Lättja, sa han. Valet att ta sig själv och sitt liv på allvar eller valet att inte göra det. Kasta bort dina timmar eller moget förädla dem. Det är vad sista loppet handlar om. Och det är också det svåraste. För inget är så starkt som lättjan. Sedan gick han. Men han vände sig om och nästan viskade.

– Se ordens form och innehåll, annars faller du för lättjans krokben. Tåget stod stilla och innan jag samlat ihop mina saker var han borta. Precis när jag skulle jaga efter såg jag kupongen ligga på bordet och jag rafsade ner den i fickan. När jag kom av tåget var han försvunnen. Jag tog en taxi till hotellet. Uppe på rummet fick jag fram glasögonen och kupongen. Jag länsade minibaren och lade mig på sängen. Sedan läste jag.

Högmod, stod det på första loppet. Sedan Girighet på andra, Vällust på tredje, Avund på fjärde och Frosseri på femte. De två sista behövde jag inte läsa. Vrede och Lättja. Det var de sju dödssynderna han hade skrivit ner. Precis som vi hade talat om dem på tåget. Jag hajade till först, för det var inte så jag hade tänkt kring vårt samtal, men sedan blev jag irriterad. Här fanns ingen belöning och jag kände mig lurad. Som om någon stulit en skatt framför mig.

Jag orkade inte mera den kvällen och somnade utan mat och tvätt. Och jag vaknade på lördagen med känslan av att jag drömt alltihop. Men kupongen låg i sängen så jag blev påmind om att prästen varit verklig. Mitt ärende till Malmö var snart överstökat. Tåget hem skulle gå vid tretiden så jag hade några timmar över. En tidig lunch och en allt för tidig flaska öl stod snart framför mig. Jag skulle äta och sedan sätta mig och göra en v75:a. En helt egen rad. Som jag alltid gjorde dem. Prästens dravel kunde vara. Jag orkade helt enkelt inte längre bry mig om hans tokerier. Lunchen avklarades snabbt och sedan var det dags. Hästarna skulle rankas och väljas ut. Det tog sin lilla tid faktiskt. Omgången var svår, med ett par sent strukna favoriter. Men jag fick precis innan inlämningsstoppet ihop en rad som kändes bra. När jag stoppade ner bongen i fickan kände jag prästens kupong, och min första ingivelse var att slänga den. Dödssynderna kunde jag utantill, och hans fyllesvammel kändes allt mera främmande. Men samtidigt gnagde det något inuti huvudet. Han hade faktiskt flera gånger under vårt samtal sagt saker som fått mig att fundera. Och han hade visat prov på en oförskämt smärtsam insikt. Helt tokig kunde han inte ha varit. Ganska packad och något osammanhängande ibland, men inte tokig. En rysning gick plötsligt genom kroppen. En mening som han sagt till mig dök upp i huvudet. Tåget skulle gå om knappt en timme och jag släntrade mot stationen, men huvudet var egentligen någon annan stans.

– Se ordens innehåll, annars faller du för lättjans krokben, hade han sagt. Jag mindes det inte ordagrant. Men det var den meningen som fick mig att börja darra. Där måste svaret vara. Ordens innehåll hade han noga beskrivit för mig men krokbenet hade jag ändå fallit för. Inte hade jag orkat engagera mig i det han sagt. Jag hade skyndat till hotellrummet och snabbt blivit besviken för att belöningen uteblivit. Inte ens en liten kraftansträngning för att förstå en eventuell djupare innebörd. Och det var det som slog mig nu. Hans förutspådda krokben hade sannerligen fällt mig. Surt, tänkte jag. Men ganska typiskt mig. Tåget gick och jag kom strax på lösningen. Och det var hur enkelt som helst. Jag började med att fundera på vad det kunde vara för belöning som han haft i åtanke. Och jag var säker på att det var något med travet och v75 det gällde. Det var ändå det som samtalet handlat om hela tiden. Och kupongen han gett mig indikerade att det var något som jag borde lämnat in, men inte hade gjort. Han hade haft rätt i det avseendet också. Lättjans makt var allt för stark. Men när jag nu satt och läste orden kom den där meningen till mig igen. Och nu var den ordagrann.

– Se ordens form och innehåll, annars faller du för lättjans krokben. Det var alltså inte bara frågan om vad orden hade för innehåll utan också hur de såg ut. Jag fick fram en penna. Högmod 6 bokstäver, Girighet 8, Vällust 7, Avund 5, Frosseri 8, Vrede 5, Lättja 6. Helt plötsligt hade jag en siffra för varje lopp. Men om det var antalet hästar som skulle vara med i varje race så skulle det bli ett dyrt system. Och jag hade inte heller hans rank att gå efter. Men spänningen steg och jag ringade in hästarna i travprogrammet och använde turordningen som rank. Det stämde inte riktigt kände jag. Prästen hade varit tveksam att svara när jag frågade om det var ett system han satt och gjorde. Och om det nu var ett system så borde det innehålla några spikar. Eller åtminstone en. Så till vida att det inte var… Nä så kunde det inte vara, eller? Jag tog programmet igen. I första loppet satte jag en ring för nr sex, i andra för åtta, i tredje för sju och så vidare. Det kunde vara en enkelrad han gett mig. Som skulle kunna ge en oförskämt stor belöning. Och det var sannerligen inga lågoddsare han valt. Det var bara tre av dem som ens var med som tänkbara skrällar i rondens tips. Pulsen gick upp mot sexhundra och jag fumlade som ett fyllo när jag försökte få igång mobilens radio. Sportradion talade mest om ishockey och den kommande allsvenskan. Men plötsligt kom det jag väntat på, resultatet från första loppen. Häst nr sex hade skrällt till över fyrtio gånger pengarna. I andra hade nr 8 vunnit till ett mera beskedligt odds. Min egen bong var borta, men det kunde jag inte ens tänka på just då. Prästens dunkla enkelrad höll fortfarande. Jag kände hur någon nästan rev magen ur mig, så mycket sved det. Mobilen slängde jag i väskan och sen tokstirrade jag rakt ut genom fönstret i fyra timmar. När jag efter mycket vånda äntligen kom hem slog jag på text-tv och skulle rätta resten av prästens sju spikar. Hjärna ville inte riktigt registrera det som ögonen läste. Jag prövade en gång till, men hela huvudet var tillfälligt avstängt. Sakta väcktes cellerna och siffrorna kom på plats. Den belöning jag hade fått av prästen hade gett full pott. Om jag hade lämnat in den. Efter en stund förstod jag något mera. Jag såg att utdelningen hade blivit 46 miljoner på sjuan. Och i och med att det blivit utdelning så var det någon som hade lämnat in den rätta raden. På ATG´s hemsida kunde jag läsa att den var inlämnad i Malmö.

SLUT!

Nicklas Svalmark