Prästen (Tredje delen)

SVALMARK

Prästen sov, och han utstrålade ett märkligt skimmer i sitt dvalliknande tillstånd. Eller kanske snarare en odör. Och hade han inte luktat så mycket brännvin skulle jag nästan ha kunnat tagit honom för en riktig präst. Hans prat var emellanåt ganska luddigt. Men i nästa stund kändes det allvarsamt, ja nästan filosofiskt. Och trots sitt ganska sliriga tillstånd kändes han trovärdig. Utanför rullade ännu ett uttröttat landskap förbi. Och trots att jag i normala fall kunde ägna större delen av mina resor med att betrakta och fundera märkte jag att det inte gick den här gången. Fokuset var borta. Ögonen drogs hela tiden till prästens kors som följde den berusade andningens böljande över bröstkorgen. Nyfikenheten höll på att ta mig. Jag ville veta mera. Även om allt bara var svammel. Han snarkade inte längre. Vred sig istället oroligt och jag bestämde mig. Det var mycket ovilligt som han vaknade. Men efter några kraftiga skakningar i axeln blev han tvungen.

– Va är det, fick han fram. Det tog en stund innan han var med igen.

– Jag vill veta mera, sa jag. Mannen harklade sig ett par gånger för att hitta rösten.

– Ett par tips skulle du få för kaffet. Sa vi inte så. Jag nickade.

– Och nog tycker jag att du borde kunna lista ut resten själv nu, fortsatte han.

– Nej. Det tror jag inte att jag kan. Jag hade inte sett vårat samtal som en gåta förut, och undrade vad han egentligen menade med det han sa. Mannen såg sliten ut där han småhängde i sätet.

– Hur blev det så här, undrade jag. Han svarade inte först. En kyrka syntes långt bort. Tornet stack upp som en tagg ur marken. Han vände sig plötsligt mot mig.

– Det finns sorger som är så starka att man inte klarar av att vara ledsen. Och det finns ett planlöst sökande som skänker frustration. Och det finns tid som man inte hinner med, och värden som man inte ser att man har. Han hämtade andan och såg ut en stund genom fönstret. Sedan kom fortsättningen.

– Det finns dofter som väcker minnen, och minnen som luktar illa. Och ibland känns det som om jag har fickorna fulla med skrot men att känslorna är lika tomma som mitt förbannade fyllesvammel. Och jag vet ta mig fan inte hur det blev så här om det är supandet du tänker på. Och inte har du med det att göra heller.

Jag skämdes först för min nyfikenhet, men så såg jag att han log.

– Finns det något att dricka, undrade han. Jag kände blicken som en svarv in i ryggmärgen. Han hämtade svaret utan att jag kunde göra något åt det. Ändå svarade jag nej.

– Jag har inget annat än ramlösa. Han tittade bort med en fnysning. Jag anade att han kände till vinaren som låg i påsen under bordet, men ville ändå inte bistå hans supande genom att ta fram den.

– Vi får väl se, sa han. Sedan plockade han fram travkupongen och en penna ur fickan.

– Tredje loppet är behagligast, sa han med det där äckliga snoret rinnande igen. En form av vällust nästan i girighetens kölvatten. Det killar i ryggslutet när hästarna ska rankas. Man är vansinnigt säker på sina val, lika naivt filosoferande som vid den första kärleken. Och lika svettigt kåt som vid första älskogen. Han stönade när han sa det. Jag svalde min envisa saliv och försökte tänka.

 

Prästen petade plötsligt till min packning med foten och vinflaskan klirrade mot bordsbenet. Han flinade så tandgluggen ekade.

– Och man blir lika torr i munnen som om man hade ätit bomull, sa han. Jag förstod inte riktigt vad han menade, och blev nästan lite rädd för hur lätt han hade genomskådat min alkoholbluff. Mannen var i flera avseenden mycket märklig. På något vis inte ett dugg lik sin egen eländiga figur. Bärare av ett yttre som effektivt dolde insidans kraftfullhet. Och jag blev tvungen att fråga honom närmare.

– Hur får du ihop vällust med v75´s tredje lopp.

– Du är inte lite seg du, sa han. Lusten i sig är inte intressant. Det är hur vi hanterar denna känsla. Hur vi lägger band på oss trots att vi har lustens pirrande i hasorna. Det handlar om att sansa sig. Man får inte låta vällusten ta överhand och börja spela okontrollerat. Det kunde han i och för sig ha rätt i. Att inte låta känslorna skena iväg, utan att hålla sig till en spelstrategi och försöka plocka undan emotionella hästar var rimligtvis en bra tanke. Själv hade jag aldrig lyckats vara så kontrollerad. Det slank alltid med mer eller mindre lustfyllda val. Plötsligt böjde han sig ner och tog fram min påse med vinaren i.

– Titta sa han, någon måste ha glömt den här.

Fortsättning följer…

Nicklas Svalmark

Dela inlägget till dina vänner!