Sveriges äldsta hästskötare

Ingvar Olsson, 96, är Sveriges äldsta hästskötare. Foto av Thomas Engström
Ingvar Olsson, 96, är Sveriges äldsta hästskötare. Foto av Thomas Engström

Varje dag är han i stallet, mockar och vattnar hästarna.
96-åringen från Östervåla är Sveriges äldsta hästskötare.
– Jag kommer ihåg att farsan köpte ett nordsvenskt sto, hon hette Tösen och var väldigt fin. Vacker, säger Ingvar Olsson om första hästminnet från 1930-talet.

Ingvar Olsson är född 1 januari 1920. För 96-åringen har hästar alltid haft en speciell plats i hjärtat.
– Det är något fantastiskt egentligen när man får vara med från början och se ett föl föds. Så här på våren brukar jag gå ut och sätta mig och titta på flocken hur de beter sig. Det är någonting alldeles fantastiskt vad som händer i flocken.
– En gång kom jag med vattentunnan och skulle fylla i vatten. Då låg en fölunge alldeles bredvid vattenhon och sov. Hela flocken var längst borta, det var fyra- femhundra meter och de gick och betade där hela klungan. När jag kom vaknade fölungen och var där själv. Jag tänkte att nu blir väl han vansinnig när han får se att de andra är borta. Så jag tog det lite fint och gick fram till honom, han skrek och han gnägga och gnägga. Jag gick in till honom, fick tag i huvudet så här och smekte och så ändra lite på huvet och han liksom trygga sig till mig. Till sist fick han se hela flocken långt borta. Ja, det var så gripande att det var som att jag fick tårar i ögonen. Han blev så fantastiskt glad att så han sprang runt framför mig och slog bara, slog ut, slog ut. Till sist stack han, som en kula. Rakt ut i flocken. Ja, det var ett skådespel förstår du. Tänk om man kunnat filma detta.
Ingvar Olsson berättar med mycket känsla och kärleken till hästarna går inte att ta miste på.
Hur klarar man av att vara hästskötare när man är 96 år?
– Det är en jäkla enkel match egentligen. Huvudsaken att man får vara frisk – och att man trivs. Varje människa måste ha tur för att kunna klara det här. Man måste ha tur, och jag har haft en fantastisk tur egentligen.
Hur ser en dag ut?
– Jag vaknar tidigt, äter frukost och sen åker jag hit. Sen mockning och allt som behövs. Det mesta är mockning kan man säga, för det är ju det man specialcerat sig på… Förut körde man…
Saknar du hästkörningen?
– Ja, nu är man så gammal att nu har man inte tänkt på det där. Jag tycker att jag bara skulle kunna hoppa in och köra – och det gör jag ibland…

Knepet att hålla igång – och goda kamrater
Vad är dina knep för att hålla dig så fräsch?
– Ja, det är just det att man håller igång. Och att man har goda kamrater. Jag har varit med i kyrkokören ända sedan femtiotalet. Men det var på nyåret nu som ja sa… en kille till och jag som sa, att nu slutar vi, vi kan inte håll på med det här. För man börja bli lite mera skrålig och så där.
Hur började ditt hästintresse en gång i tiden?
– Det var egentligen min pappa, han var hästfrälst själv. Men det var mest nordsvenskar som han var intresserad av. Jag kan garantera att han kunde nordsvenska stamboken utantill, han visste varenda hingst i Sverige, vad de hette, vilka rekord och vilka typer det var. Allting. Han var suverän alltså.
Kommer du ihåg ditt första hästminne?
– Jag kommer ihåg att farsan köpte ett nordsvenskt sto, hon hette Tösen och var väldigt fin. Vacker.
Hur kom travhästarna in i ditt liv?
– Det var så att farsan hade lite hum om trav också. Då började de bygga Gävle Travbana i slutet på 30-talet. Då följde vi upp det där och pappa konstatera att det var en del som det var travstam i och även jag börja intressera mig för det där. Till sist köpte han en ettåring och den körde vi ju in. Det var frid och fröjd. Och det var en jäkel och hade fotlag och gick brett bak, så här, säger Ingvar Olsson och måttar med händerna.
– Jag körde ut på landsvägen där det var en raksträcka. Jag hade en kilometer raksträcka som jag körde på.
Var det asfalt eller grus?
– Det var grus, det fanns ingen asfalt på den tiden heller. Sen hade vi i grannsocknen en bonde, eller han var hästhandlare kan man säga, han hade travhästar. Han sa: ”Hörrru Ingvar, kom ned så får vi se hur hon travar.” De hade en som var lika gammal och hette Elslöv, och mitt sto hette Gurvi. Vi körde ut på landsvägen naturligtvis, vi hade inget annat att köra på. Vi släppte på då på raksträckorna och jag lät han springa före, höll in min märr… Sen då när jag tyckte det var lagom då blåste jag förbi honom, bara sådär.
– På hösten som treåring då starta jag henne och det gick kanon. Jag kommer inte ihåg, men jag tror hon kom tvåa efter den som hade svenska rekordet som treåring, Pandora hette hon. Och jag kom tvåa.
Hur gick det till när ni åkte på trav på den tiden?
– Det var krigstider då. Det var väldigt svårt att komma till Gävle. Då fick vi inte åka från det ena länet till det andra i bil. Vi åkte järnväg. Då stack jag iväg vid tretiden på söndag morgon och körde till Tärnsjö och järnvägen…sen lastade vi av vid Haga ström för vi ville inte lasta av i Gävle, sen hade vi en bra bit till Gävle. En halvmil. En mil nästan. Så vi selade på där då tidigt på morgonen och körde landvägen till travbanan. Sen startade vi på dan då och åkte tåg på måndagen tillbaks. Sen hade jag en bra bit från Tärnsjö och hem då. Det är minst ett par mil.
Kommer du ihåg när du körde ditt första lopp?
– Ja, det gör jag verkligen. Det var väl också lite dråpligt. Jag hade aldrig varit ut på en travbana. Då var det så att hon var liten och snabb den där märren. Sen var det så att de största och tyngsta hästarna de startade före så jag hade 20 meters tillägg för att hon var liten och lätt. I sista sväng kommer jag i kapp de två främsta, men precis i kurvan, då körde den ene ut i tredjespår att då tänkte jag att här piper jag emellan. Men när jag kom ikapp den som var på insidan, ja då tränger han på utsidan in mig så mitt hjul kommer innanför den som kör första spåret. Sen slog han till så att jag åkte baklänges. Så när hela klungan kom dundrande bakom mig stod jag bakfram, men jag bara snurra till jag och stack iväg. Jag kom in tvåa…

Krama Käll favorithästen
I dag heter favorithästen Krama Käll. Det i dag 26-åriga stoet tjänade nästan 5.5 miljoner kronor hos Stig H Johansson. I dag är hon fölsto på stuteriet som drivs av Ingvars son Bill och hans fru Ewa Ingvarsson en mil från Östervåla. Hit åker Sveriges äldsta hästskötare varje morgon, vardag som söndag, julafton som nyårsdag.
– Hon är så go, säger Ingvar Olsson och kramar om stoet.
– När man kommer in till henne bara blundar hon. Då kan man göra vad som helst, klia och då känner man att hon mår bra. Hon trivs – och jag också…

Foto: Thomas Engström