Bobby Fischer spelar alltid vitt

231

Det är inte lätt att vara allsmäktig. Det är i och för sig inte lätt att vara överviktig heller, eller att ha häcken full av igelkottar. Jag måste erkänna att det där sista vid närmare eftertanke låter riktigt jobbigt. Och nu tappade jag tråden bara för det.

Grabben sätter långsamt upp schackpjäserna på det nyinköpta spelet. Schackets tjusning har väckts på frita och efter en tids tjatande har vi äntligen skaffat oss ett bräde. På min tunga ligger en liten förmaning om att vit kung ska stå på ruta E1. Men jag sväljer den. Vi spelar istället som han ställer pjäserna. Känner att han inte behöver ha den tillrättavisningen också. Rannsakar man sig själv så inser man att man redan är på tok för frikostig med kritik och förmaningar. Istället sippar jag på vinglaset. Fick fatt på en riktigt smaklig flaska för 59 kronor. En sån där ”Flax Catch” som man skickar ner i korgen när man passerar rödvinshyllorna på väg mot ölavdelningen.

Omnipotens är som sagt vanskligt. Man måste varligt hantera sin omgivning och emellanåt undvika maktens lockelser. Grabben tittar på mig och frågar efter namnet på den där schackspelaren som bodde på Island. Bobby, säger jag. Bobby Fischer. Han ler, snurrar runt brädet så han får den vita uppställningen och understryker noggrant att han nu är Bobby.

Han får gärna vara Mr Fischer, tänker jag och bestämmer mig tyst för att vara Boris Spasskij. Samtidigt anar jag en svag svettning i handflatorna. Läpparna känns torra trots rödvinets virvlande kyssar. Planen är skolmatt på fyra drag. Jag böjer mig fram över brädet och synar hans första, naiva, försök som schackspelare.

Vad i helvete tänker jag bakom vinångorna när jag ser den okunniga öppningen. Inte nog med att han slumpmässigt ställt ut pjäserna på första raden, han utnyttjar inte bondens fulla potential utan går bara ett steg initialt. Och till på köpet så han blottar kungen. Så där kan du inte göra, hör jag mig själv säga med en riktigt tråkig röst. Han hajar till och ser tveksam ut med den där blicken som spikar sig fast i själen och får mig att önska att man kunde sudda sagda ord.

Kanske lite rörd av alkoholen börjar jag tänka på den gamla tummade porrblaskan som satt fastkilad bakom muggen på toaletten utanför stora mjölkkylen på Arla där jag startade min karriär som arbetar någon gång i mitten av 80-talet. Eller egentligen tänker jag mest på känslan av skam man hade när man smög ut därifrån. Oavsett om känslan sprang ur ett hastigt avhjälpt ungdomligt överskott av längtan efter erotiska äventyr eller om man inte begagnat sig av blaskans suspekta innehåll utan bara fjölat i godan ro så var den allmänna opinionen utan tvekan övertygad om vad som hade hänt där inne. Och det väckte skammen i själen. Precis samma dåliga känsla som ramlar över mig nu när jag ser hans frågande ögon. Han sitter med bonden i hand och tänker ångra draget.

Jag står inför mitt livs viktigaste schackparti och håller på att sumpa det innan jag ens gjort mitt första drag. Framför mig sitter en motståndare av sådan kaliber att jag aldrig kan besegra honom bara genom att vinna. Om jag vill ha denna seger måste jag prestera mycket bättre än några inövade kombinationer. Jag måste finna djupet i spelet, bortom brädets ramar. Jag måste hitta motivet bakom och varligt försöka analysera konsekvenserna av våra drag och framför allt behöver jag i mig själv förstå vad jag egentligen vill uppnå.

Att reagera surt när han i sin glada okunnighet sätter upp pjäserna fel och gör ett i min värld helt tokigt första drag är ingenting annat än patetiskt. Och när jag tänker på det lite noggrannare så inser jag att reaktionen kommer ur att min schacknorm är ruckad och att min plan att snabbt och enkelt ta inövade kombinationer till hjälp och slå hans kung inte längre kommer att fungera. Hans naiva glädje har redan krossat min strukturerade strategi. Hans spralliga inställning utmanövrerar mina planer på en Sicilianska öppning och jag sitter ta mig fan och blir irriterad. Och inte nog med det. Jag sårar honom genom att inte kunna låta bli att pysa ur mig några surkart.

px ChessSet

Grabben har ju ingen insikt i schackspelet och oavsett hur han flyttar sina pjäser är han chanslös. Vad som händer på brädet styr jag fullkomligt över. Att bara vinna skulle vara för lätt, ändock var det min första längtan. Men det är ju inte den trångsynta berusningen som detta parti handlar om. Istället är detta ett test på hur jag använder min omnipotens. Makten som jag har att rista tunna streck i ett oskrivet kartblad. Möjligheten jag har att lyfta en ung människa över smetiga surkart och vingbeklädd kasta honom ut i en värld där han kan skapa sina egna normer utifrån en barndomsinventering.

Jag mumlar något otydlig och innebörden är att han visst kan göra sitt drag. Skyller på att det var länge sedan jag spelade och att jag kom ihåg fel. Han ser lättad ut och vi fortsätter under tystnad. Han spelar snabbt. Mellan dragen minns jag plötsligt att Bobby Fischer hade förespråkat den här typen av schackspel. Han ville införa ett slumpmässigt uppförande av pjäserna på första raden för att tillföra spelet en ny dimension och tona ner vikten av öppningsfasen. Och den fortsatta insikten är att grabben sitter framför mig med sin naiva spontanitet och spelar schack på samma sätt som en av de största spelarna genom tiderna kom fram till efter femtio år. Och jag höll på att radera denna kreativitet bara för att det utrymmet inte fanns i min norm. Jag var för en stund ovarlig med min makt över barnets utveckling och blind för möjligheter.

Vad händer nu då, frågade han plötsligt. Han satt med min kung i handen. Jag hade varit upptagen med tankarna och inte noterat att han kunde slå den. Jag tog mig för pannan och drabbades för en stund av regelvärken. Men några lärdomar hade jag skaffat mig och jag lyfte min ”Flax Catch” i höjden och räckte fram höger hand. Du har vunnit, svarade jag. Han tar min hand samtidigt som ögonen glittrar. Sedan springer han ut i köket och meddelar resultatet för lillebror och mor.

Vill du ha revansch farsan, säger han efter sin segerceremoni. Jag nickar långsamt och försöker vrida runt brädet så jag får de vita pjäserna. Han hindrar mig. Jag säger att man turas om och nu får han minsann spela svart. Han böjer sig ner efter en bonde som hamnat på golvet och tar en näve ostbågar.

-Bobby Fischer spelar alltid vitt, säger han och ställer slumpvis upp pjäserna igen.

Nicklas Svalmark

Föregående artikelIbland saknar jag bara Morfar så förfärligt…..
Nästa artikelFem tippar V75 – Kalmar 10 mars

KOMMENTERA ARTIKELN

Please enter your comment!
Please enter your name here

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.