67-årige Stanley Ekberg har, som så många andra, länge drömt om en seger på V75. Nu har drömmen blivit verklighet. Här ser vi honom tillsammans med Bergshults Leffe och Bergshults Bobbo. Foto av Kanal 75
Alla travtränare har med all sannolikhet drömt om den första V75-segern. För vissa blir drömmen inte mer än just en dröm.
Men för pensionären Stanley Ekberg, 67, är väntan – äntligen – över.
– Det är svårsmält och helt otroligt när jag tänker på det, säger Halmstadtränaren dagen efter V75-succén med Bergshults Leffe.
In på upploppet verkade allting avgjort. Calvin Borel och kusken Conrad Lugauer hade – till synes – skaffat sig en ointaglig lucka ner till övriga konkurrenter i V75-avslutningen på Åbytravet. Då stumnade hästen och plötsligt var det flera om budet. Utvändigt närmade sig Bar Plombier och ännu längre ut försökte även Go Green Pellini.
Men till sist var det ingen som rådde på jättesusaren Bergshults Leffe och kusken Peter Untersteiner. Ekipaget var loppets minst spelade och det var nog få som på förhand trodde på skrällen. Knappt ens tränaren Stanley Ekberg.
– Som vanligt analyserade jag lite innan loppet och kollade övriga hästars tider och sådant där. Jag vet ju att Leffe gått bra en längre tid nu och jag var ändå lite optimistisk. Jag tänkte att han kanske kunde vara med och utmana om en peng – men att han skulle vinna? Det trodde jag nog ändå inte.
Det var – så klart – en mycket tagen amatörtränare som kort efter loppet hade svårt att finna orden.
– Helt otroligt. Det går inte att smälta. Det var det roligaste jag varit med om, sade Stanley Ekberg då.
”Fortfarande svårsmält”
När Kanal 75 når 67-åringen dagen efter sitter han och frun Maj-Lis Ekberg i bilen på väg till Göteborg för att fira jul.
– Barnen ska till fjällen över julafton, så vi har lite festligheter redan nu, förklarar Stanley Ekberg.
Segern med Bergshults Leffe var den första i travets elitserie för amatörtränaren från Halmstad.
Hur är känslorna nu när du fått lite distans till det hela?
– Det är fortfarande svårsmält och helt otroligt. Allting bara stämde. Jag har nog inte riktigt fattat det ännu.
Ta oss tillbaka till upploppet. Hur upplevde du det?
– Jag stod på en sådan plats längs banan att jag hade ganska dålig sikt över slutrakan. Men jag såg att Erik Adielssons häst fick fritt fram från tredje invändigt och förstod då att min Leffe skulle få nyttja Åbys dubbla open stretch. Då tänkte jag ”jaha, det här kan kanske bli pengar i alla fall”.
– Sedan såg jag Peter mana på Leffe och det såg ut att gå rätt bra. Då började jag fantisera om en trioplats. Att Leffe, med lite tur, kanske kunde vara trea i mål. Det såg ändå ut att vara långt fram till täthästen.
Men som man vid det här laget vet slutade det inte med någon tredjeplats.
– Plötsligt hörde jag speakern säga att Leffe går allra bäst. Herregud tänkte jag, är det sant? När Leffe och Peter korsade mållinjen vågade jag inte tro någonting. Man vill ha det bekräftat först. Att hästen inte är diskad eller någonting.
Kommer göra sitt bästa i finalen
Det var med andra ord en förlösande känsla när de slutgiltiga placeringarna utropades.
– Det betyder så mycket för mig och för oss. Jag har Leffes där hemma på gården. Hon är 28 år nu och jag har alltid sagt till henne att jag hoppas hon får vara i livet när och om någon av hennes avkommor vinner på V75. Nu fick hon vara med om det.
Vad betyder travet för dig?
– Mycket så klart. Speciellt nu när jag är pensionär. Det finns väl ingenting härligare än att ge sig ut på en träningsrunda tidigt en vacker morgon när solen skiner. Det är en fantastisk känsla.
I och med segern är Bergshults Leffe även klar för silverfinalen på Solvalla den 26 december.
– Han kommer göra sitt bästa. Det gör han alltid. Han är nio år och vi har aldrig behövt rycka tussarna. Han ger alltid allt över upploppet. Som vanligt blir spårlottningen avgörande, men förhoppningarna kommer att vara desamma – får Leffe en slant är jag jättenöjd.
