Senast blev det stor segerglädje efter supersensationen.
På lördag är Emil Eriksson och Hulte Annika tillbaka när V75® körs hemma på Hagmyren. Kan det bli succé igen?
– Slaget är aldrig förlorat förrän det är över, säger Emil.
När V75® avgjordes i Årjäng den 15 juli blev utdelningen hög trots att exempelvis storfavoriten San Moteur infriade.
En av huvudorsakerna till att endast ett fåtal system lyckades pricka sju rätt var Hulte Annika med sin kusk Emil Eriksson. Ekipaget delade ut 64 gånger pengarna i vinnarodds och var streckade på blott en procent av insatsfördelningen.
Segerglädjen gick dock inte att ta miste på. 27-årige Emil Eriksson firade med segergest vid målgång efter att, för spelarna högst överraskande, ha tagit sin karriärs första seger på V75®.
– Ja, det var ofantligt häftigt, verkligen. Det var lite svårsmält. Det blev sådan stor uppståndelse efteråt och det är lite svårt att sätta ord på det. Man har ju skrivit in sig i historieböckerna genom en sådan seger, Erik Perssons Memorial är ju ett anrikt lopp. Det var stort för mig, berättar Emil.
Men var det verkligen en lika stor överraskning för dig, som för spelarna?
– Alltså, jag visste att jag satt bakom en häst i form och som är väldigt bra. Vi hade ju mött flera av de hästarna tidigare och hon hade gjort det bra mot dem och till och med slagit några av dem. Så att hon skulle vara bra det hade jag klart för mig och att hon kanske var lite för dåligt spelad kontra hennes insatser tidigare. Sedan var det väl så att jag körde lite för snällt med henne i starten före det, på Dannero, men vi ville att hon skulle få ett lopp innanför västen inför starten i Årjäng. Hon kändes fantastiskt fin och jag tog med mig den positiva känslan och kände att jag ändå skulle ha en realistisk chans att vinna. Så en så stor chock för mig var det inte, som man kanske kunde tro om man bara tittade på oddsen.
Ledde till en fin vänskap
Emil Eriksson är kanske för den breda publiken inte ett så välkänt namn, men han har varit en del av travsporten i stort sett hela sitt liv. Trots att han inte hade travet med sig från allra första början.
– Jag kommer från en familj som egentligen inte hållit på med hästar, i alla fall inte mina föräldrar, men jag var väldigt intresserad och började först på ridskola. Jag kände väl det kanske inte var något för mig, men så hade de ju travskola på Hagmyren och det var så det började. När jag var tolv år fick jag praktik hos Thomas Lönn och där var jag på helger och lov ända fram till gymnasietiden på Wången.
Därefter bar flyttlasset söderöver, till Skaraslätten.
– Ja, jag var först hos Anna Forssell, men fick hemlängtan och ett erbjudande att jobba hos Thomas Lönn igen, var där två år, sedan tre år hos Jan-Olov Persson och sedan en tid hjälper jag till mycket i olika stall, inte minst hos Jan Ove Olsen. Jag skor väldigt mycket och man kan väl säga att jag är hovslagare i första hand.
Och så har du ett nära samarbete med Leif Jonsson, som tränar Hulte Annika?
– Ja, absolut. De behövde hjälp när Leif blev sjuk förra året, vi trivdes bra ihop Leif, Annika och jag och när han inte kunde göra allting själv så fick jag vara med och köra jobb när han inte kunde. Nu sköter han det mesta själv och det gör han med bravur. Men det har blivit till en fin vänskap och det är väldigt inspirerande; jag har alltid sett upp till sådana som Leif, jag har ju sett hans hästar ända sedan jag började springa på travet. Sedan är det en bonus allt man får uppleva, att man får vinna lopp och dessutom så pass stora lopp som senast.
Kan man hitta rätt slagläge så…
Efter skrällsuccén i Årjäng senast spänner teamet kring 2 Hulte Annika (V75-4) bågen mot V75® igen. Nu gäller Erik Graléns Minne – på hemmabanan Hagmyren.
– Det blev så. Det föll på det här loppet till slut, vi hade lite andra alternativ också men att det var lång distans jämfört med kort distans fällde avgörandet.
Så du ser lång distans som en fördel?
– Både och kan man väl säga. Hon är lite gynnad av att loppen går saktare, inte för att hon inte kan springa fort själv, men de andra loppen vi valde mellan hade också varit spårtrappor och det hade inte blivit så kul lägen heller.
Hur ser du på möjligheterna i lördagens lopp då?
– Det känns väl som att den som får det bästa loppet också kommer att vinna. Hästarna som står på startvolten känns väldigt jämna och Perssons hästar där bak är bra, jag har respekt för dem och de kommer från fina insatser. Jag kommer väl inte köra särskilt offensivt den här gången, men jag skulle gärna vilja ha rygg på Ulf Ohlsson (Trö Kasper reds.anm.) som jag tror gärna kör i ledningen. Det känns väl som att det kan bli ett vinstgivande rygg att ha hela vägen. Kan man hitta ett slagläge på sista bortre långsidan så kan vi nog vara med där framme och slaget är aldrig förlorat förrän det är över. Men vi behöver lite tur och skulle vi vara fyra, femma här så är jättenöjd.
Det blev andraspår i volten. Men det är inga problem för Hulte Annika?
– Hon är okomplicerad vilket spår hon än har. Det är snarare kanske en fördel kontra mot att hon skulle ha spår ett tror jag. Hon är mycket lättplacerad i volten och går alltid i väg bra.
Men ni blir inga 64-oddsare den här gången väl?
– Det är tuffare mot och det är upp till spelarna att avgöra, men det finns väl en risk att vi inte ger riktigt lika högt odds nu…Prestationen senast ligger färsk på näthinnan, det har gett ringar på vattnet och det var nog en ögonbrynshöjande insats för de som ska spela. Samtidigt vill jag väl ligga lite lågt, för jag tycker det är ett tuffare lopp den här gången, avslutar Emil.
