– Jag borde blivit avtrubbad för livet

Svenske Daniel Redén, 37, är historisk med fyra starthästar i superloppet Prix d’Amérique.

För Trav365 berättar stjärnan om sin udda travbakgrund, snåriga vägen in i sporten, hästrädslan, miljardärens förfrågan och självklart statusen på hästarna inför söndagens klimax.

– Jag är en drömmare och har varit i hela mitt liv. Jag vet inte hur många gånger jag har tänkt; varför blev det så här?

PRIX D’AMÉRIQUE Från hästrädd – till supertränare  

37-årige Daniel Redén från Enköping är världens hetaste travtränare just nu.

Anledningen: han har fyra hästar med i världens tuffaste travlopp som körs i Paris på söndag.

Lägg därtill att Daniel har charmat travälskare i hela Europa med sin show business-ådra och fräcka filmer i sociala medier.

Men hur kommer det sig att han håller på med trav överhuvudtaget?

Trav365 fick ett snack med stjärntränaren, som är ett hett villebråd för journalister dessa dagar, samtidigt som han var ute och joggade med en av sina Prix d’Amérique-hästar Call Me Keeper.

– Det är en konstig väg, som har gjort att man hamnade här. Ett snedsteg i 15-årsåldern, då hade man inte varit här. Jag hade inte haft någon hästkontakt i princip som liten. Min moster hade ridhästar, men jag var lite rädd för dem, säger Daniel Redén.

Han fortsätter:

– Jag blev fascinerad av spelet när jag satt med farsan och kollade på tv. Sen åkte jag på resor till Rättvik och gick på marknad. I samband med det var det alltid trav, så vi ungdomar stannade kvar med gubbarna.

LÄS OCKSÅ ”De härnere är helt chockade”  

”Alla ska stå upp”

Redén tar en kort paus och skrattar.

Vad?

– Alla ska stå upp i vagnen nu (Daniel showade tidigare i veckan när han stod i sin sulky och körde PdA-hästen Propulsion på träningsanläggning Grosbois, vilket blev förstasida i franska travtidningen Paris-Turf).

Du har hetsat dem.

– Haha ja, skojar du. Det är kul.

”Världens sämsta kock”

Intervjun fortsätter.

– Redan då fastnade jag för ljudet när hästarna kommer och springer. Det ljudet hördes även i soffan, det gjorde mig fascinerad. Sen fick man ta ut något nummer till spelet här och där. Men det var inget mer med det. Jag skulle inte göra något med hästar, jag kände ju ingen eller hade inga kontakter.

När han gått ut nian i Enköping bestämde han sig, ihop med en kompis, att ge sig in i servicebranschen. Det bar av mot Simrishamn för att gå treårig Hotell & Restaurang-utbildning.

– Varför vet jag inte, jag är världens sämsta kock. Jag kände tidigt att det inte var något för mig. Jag hade en jäkla hemlängtan hela tiden, jag gillar Enköping, jag är ju uppväxt där. Jag och min kompis tog tåget till Malmö en lördag och skulle gå på travet på söndagen. Det var Derbysöndagen, men jag visste ju inte det och jag förstod inget. Det regnade och var kallt, jag borde ha blivit avtrubbad för livet, men det blev tvärtom.

– Redan den veckan valde jag att flytta hem och hoppa av utbildningen. Den veckan skickade jag även till ST (Svensk Travsport) och frågade hur jag skulle komma in på travet. Jag visste inte hur jag skulle formulera mig. Men jag skickade. Vad jag fick? En massa böcker, dels med hästens anatomi. Tack för den, tänkte jag. Ska jag lära mig hästens skelett? Det var kanske inte min grej, frågade jag mig.

”Det magknipet jag hade…”

Via hjälp av sin moster fick Daniel äntligen jobba med hästar.

Men med ridhästar på en ridskola.

– Det var ett alternativ till travet, då fick jag i alla fall hålla på med hästar. Jag har alltid varit en djurmänniska, trots att jag varit lite rädd för dem. Jag följde hästarna inom travet medan jag var där på ridskolan, jag blev besatt av hästnamn och kuskarna var mina idoler.

– På ridskolan var det en tjej som observerade att jag kollade mycket på trav. Du ska ju hålla på med travhästar sa hon. Hon hade jobbat hos Stefan Melander i någora år, så hon erbjöd sig att ta med mig dit.

Hastig och lustigt stod en ung Daniel Redén på Stefan Melanders gård i Enköping.

Hur var första mötet med ”Tarzan”, som han kallas?

– Han var inte där, eller jag träffade honom knappt, han bara strök förbi, du vet hur han är ”allt är lugnt”. Jag kände ju igen honom. Många av hästarna där var idoler för mig. Men travhästarna var helt annorlunda än ridhästarna, hade långa manar och mycket annat konstigt.

– När jag kom hem skulle jag ringa honom. Det magknipet jag hade då…Jag tog telefonen, la på, tänkte; nu ringer jag, la på. Men sen ringde jag. Han var väldigt lättsam, det var bara att komma ut. Jag fick byta praktik. Jag var skitnervös första veckan. Men de tog hand om mig, Cattis (Catarina Lundström, Melanders sambo) har lika stor del i det, de har varit min andra famill, som de hjälpt mig. Jag ringer Cattis om jag har problem med hästarna, jag har ju bara varit där i princip, de kan alltid hjälpa mig.

”Var i ett vägskäl: satsa eller lägga ner”

Efter många år hos Melander/Lundström så kände han att det var dags att prova något nytt. Utmana sig själv.

Det ändade i en anställning hos Björn Goop i Värmland, där han trivdes och fick ta stort ansvar. Men den där återkommande hemlängtan kom smygandes igen.

Då kom ett telefonsamtal som skulle vända upp och ner på hans liv.

– Då ringde Bengt Ågerup (entreprenör och forskare som kallar sig själv ”Sveriges antagligen enda socialistiska miljardär”) Från ingenstans, av en slump. Jag visste inte vem han var. Han frågade, om vi ska ta det kort, om jag ville bli vd för hans bolag. Han hade kikat över situationen, ville köpa en ny gård och var i ett vägskäl om han skulle satsa vidare eller lägga ner, för det hade varit lite sisådär. Men han ville satsa och på den vägen är det.

Daniel hoppade på Stall Zet.

– Jag är en drömmare och har varit i hela mitt liv. Jag vet inte hur många gånger jag har tänkt; varför blev det så här? Det hade räckt att jag inte åkt till Stefan Melander den där dagen. Då kanske jag hade varit byggare eller målare i dag. Nu lever jag min drömtillvaro med hästarna.

På gården utanför Enköping har Daniel skräddarsytt träningsbanor efter eget huvud.

– Man måste utvecklas hela tiden, ligga steget före. Jag kollar mycket på Youtube hur människor tränar. Skidåkare och andra, de ligger i framkant vad gäller träning. Jag vill göra på annorlunda sätt, man måste tro på det. Som sagt, jag är en drömmare och inför söndag jag inte tycka och tro att vi inte kan vinna mot Bold Eagle, då känner mina hästar det, att jag inte har självförtroende, det är mycket med energier, hästarna känner av sånt.

Vad händer på söndag?

– Jag vet inte. Jag har sagt till Bengt att vi får se hur det blir, vi kan ha fyra oplacerade hästar i loppet, eller så kan alla vara långt fram. Det är ett stenhårt lopp. Jag vill drömma och tro att det ska gå bra, men jag har inga krav.

Hur kommer du se loppet?

– Jag kommer stå på samma ställe som jag brukar på Vincennes.

Du är vidskeplig?

– Ja.

Kort genomgång av Daniels fyra PdA-hästar:

Wild Honey:

– Hon är bara med för att lära, tycker jag. Hon ska inte ha press på sig alls. Hon ska få njuta. Men hon gick fantastiskt bra senast, vi får se.

Lionel:

– Den jag har störst tro på, att han ska vara längst fram. Planen med honom har funkat till 110 procent. Barfota på honom ger en ny kick. Han kommer vara väldigt bra.

Call Me Keeper:

– Körde jag precis. Han har sån toppform att det finns inte. Det ska bli mycket spännande att se hur det går. Starten är knivig för honom, men löser det sig så kan han vara långt fram.

Propulsion:

– Det vet ju alla, att det har krånglat ganska mycket. Men han känns ruggigt fin nu. Jag ska ut med han nu, och köra. Han ska gå barfota runt om och med norskt huvudlag för första gången i Prix d’Amérique.

LÄS OCKSÅ Redén: ”Lever drömmen nu”