Lunchdubbel, kvällsdubbel och Förbannade Ronnie!

229

Två fel igår. Ett obetydligt och ett avgörande. Skrev fel nummer på J-O Perssons häst och valde bort utmanaren i kallisloppet. Den vann givetvis. Får leva med det.

Hagmyren tar sig an ännu en v65:a med tillhörande dubbel. Sommartravet på småbanorna är häftigt. Skrubbs var mitt tillhåll, men jag antar att det hade varit lika trevligt på de mera nordligt belägna anläggningarna. Kallbloden är i och för sig lite mera spelvänliga än Gotlandsrussen så det inslaget skiljer sig ju en del.

Idag är det även lunchtrav på Visby så jag får väl hitta på något somrigt spelförslag till båda tävlingarna. Roger Malmqvist brukar vara tongivande och en rak Roger skulle kunna vara melodin. Garderar dock båda. I dd 1 på grund av osäkerheten hos hästen och i dd2 för vi måste ha lite skrällkänsla också.

Skrubbs

10,11

2,9

På Hagmyren blir det spik på Adielsson i dd1. Självklar för mig trots tufft motstånd på innern. Plockar sedan fem i DD2. Ungkarlsdrömmen kommer från seger. Ett bra skrällbud. Frillan Filiokus ska med liksom självklara You Bet Hornline och El Sueco. Youpie får sistastrecket.

Hagmyren

5

1,3,5,7,9

Skickar med ett sommarminne från Gotland. Återanvänder helt enkelt ett gammalt favoritinlägg. Håll till godo.

Nicklas Svalmark

Förbannade Ronnie!

Inlägg från – torsdag den 12:e feb 2009

Jag hade komponerat ett system för exakt trehundratrettiosex kronor (8*7*6*1*1). Det är i mitt lilla privata spelkollektiv en enorm summa att satsa på något så vanskligt som en V5:a, i synnerhet på Skrubbs. När jag parkerade och tittade på klockan såg jag att det var knappt om tid att hinna med några värmningar innan russsen skulle rulta igång. Jag satte mig istället på läktaren med en hög kuponger och fyllde i släktens medskickade vad. Det var skapligt med folk, skapligt väder och jag kände mig mer än skapligt på gång.

Förväntningarna var enormt höga. Dels på V5:an som var dyr och välkomponerad, men även på ett par vassa vinnarspel som jag skulle plocka hem.

På bänken nedanför satte sig en äldre man och kvinna, framför dem stod en kille i tjugoårsåldern som tydligen hette Ronnie.

– Vad ska du spela på Ronnie, undrade mannen.

– Vinnare Plats, svarade Ronnie, snabbt och med sådana kroppsrörelser att jag hajade till. Kvinnan bläddrade i banprogrammet.

– På vilken häst, undrade mannen, med en Golden Retrievers tålamod.

– Alla, sa Ronnie blixtsnabbt och på ett sätt som gjorde att jag kom av mig. 10 kronor på alla. Rösten var nästan i extas och han trampade lakoniskt i gruset.

Ronnie var tydligen lite ”Eljest”, tänkte jag och fortsatte sedan att skriva bongar till släkten. Det fanns ingen värdering i uttrycket ”Eljest”, sådan är inte jag. Det finns människor, givetvis, som skulle gjort narr av Ronnie, och själva klappat sig på bröstet när hans tveksamma spelstrategi uppenbarade sig. Men travspelandet är svårt, och även om jag inte trodde på Ronnies idé, så nickade jag instämmande.

Mannen vände sig till mig, han hade väll märkt att jag lyssnat, sedan log han och fyllde i Ronnies bong.

– Han har bara tre fyra hundra så det brukar ta slut efter några lopp, sa gubben och gav lappen till pojken. Det ungefär vad jag själv brukar spela bort, så ja låter honom hållas.

En snabb rannsakan av mitt eget lir på bana kom till den slutsatsen att jag nog inte låg bättre till än Ronnie och gubben. Nu skulle grabben bränna av 220 kr i första loppet. Något tillbaka förståss, men det behövde skrälla ganska kraftigt för att få det att gå ihop sig. Jag fortsatte med mitt, och köpte en läsk. Russen rullade in ett efter ett och Tyson tror jag vann. Eller om det var Tyson II. En prischeck på 750 spänn utdelades och sedan började defileringen till lopp 2.

Jag hade inget spel och ställde mig vid staketet. Ronnie stod bredvid och höll krampaktigt i sitt kvitto. Musiken ekade sterilt ur högtalarna, det mullrade svagt från hovarna och folk vinkade och applåderade åt någon kusk de tydligen kände. Stämningen var helt enkelt god och jag saknade egentligen ingenting.

– Vem vann, skrek Ronnie rakt ut när hästarna skrittade förbi.

Gubben förklarade att loppet inte börjat än, och jag imponerades över tålamodet han uppbringade, utan mista tecken till irritation.

När sedan hästarna startade åt Ronnie glass och gjorde high five med alla som passerade. Fokuset på travet hade kommit av sig. Men han slickade i sig struten oerhört fort och hann fram till staketet för att se en av sina vinnare passera mållinjen.

– Vem vann, skrek han igen. Vi fick vänta en stund på resultatet, men ett hastigt överslag sa mig att han nog gick back en hundring i det loppet. Vinnaren stod i sju gånger och det var klena platsodds rakt över.

Han var i alla fall först vid luckan och bytte in en ny bong, lika rikligt markerad. Jag suckade och försökte komma in i stämning. Det var dags för V5, och jag var väl rustad i första loppet. Ronnie kom tillbaks, med ett leende som var lika brett som Örebros upplopp är långt.

– Han fick visst tillbaka mera än hälften i alla fall, sa gubben.

– Blir man så där glad då, undrade jag försiktigt.

– Ronnie blir det sa kvinnan plötsligt. Han vet inte vad pengar är eller vad de är värda.

– I grund och botten en ganska bekväm brist på kunskap, sa mannen.

Jag nickade och starten gick. Leo Farming och Daniel Olsson skrällde enkelt till fyrtio gånger. Den var med på V5 och en go känsla spred sig långsamt i kroppen. Sen slog det mig, med lite snabb matematik, att Ronnie kunde plocka ut rätt skapligt på sin bong. En femhundring cirka, minus tre hundra i insats. Han var på plus killen. Jag klappade honom i ryggen och han nästan grät.

Så jäkla roligt hade han.

Jag hade en hundring vinnare i nästa race, den sprack. V5 klarade sig och Ronnie tog glädjeskutt åt ytterligare ett förlustlopp. Samma sak hände i avdelning tre. Min vinnare kom tvåa, V5 klarade sig och Ronnie jublade i totoluckan. 180 kronor i insats och han fick tillbaka sjuttio. Kassörskan försökte övertala honom att lägga ner strategin, men hon gav upp när hans glansiga ögon avslöjade den sanna glädjen.

Gubben sa att det nog var sista spelet för Ronnies pengar tröt. Jag gav grabben en läsk och kvinnan gick ett varv med en hund som jag inte upptäckt tidigare.

Jag erinrade mig att morsan hade femtio kronor plats på någon i detta race, men vilken kunde jag inte minnas. V5:an stod redan i över 1700 och hästarna drog iväg i fjärde löpet.

Ronnie hängde på staketet, och pekade på spelkvittot. Torbjörn Östergren vann i stor stil med Madame X och den var inte med på V5. Hade den ens varit med i startlistan. Jag tvivlade, Ronnie jublade och speakern förkunnade det magiska vinnaroddset 82,19. Jag dog en smula, tänkte skicka V5kvittot i papperskorgen men hann inte.

Ronnies flin stack plötsligt i maggropen. Här står den där märkliga lille figuren och hånflinar när jag precis torskat. Och en läsk fick han av mig.

Förbannade Ronnie, tänkte jag väldigt tyst, och skakade huvudet samtidigt som hela familjen ”Eljest” körde krigsdans omkring mig. Hunden ylade så hästarna skenade på innerplan. Folk gapade och jag tog ett bestämt kliv ut ur ringen av dansörer. Ronnies spelkvitto blänkte i solen. Jag insåg att det kunde vara värt omkring en tusenlapp. Och när totoluckan öppnade var han där och bytte in ett nytt spel. Kassörskan sa ingenting. Ronnie fick 960 kronor netto för besväret och lastade in 280 i nästa lopp. Dramatiken lade sig långsamt, men ilskan pyrde i mig och jag hörde inte vad speakern sa för precis samtidigt sladdade traktorn förbi.

Sedan vann min sista spik. Ronnie gick back och jag fick till min förvåning 768 kronor för fyra rätt. Det var ingen som hade hittat Torbjörns styrning i näst sista. Gubben och Ronnie hängde vid luckan. Han fick tillbaka en slant och sedan vinkade familjen adjö.

Det var ingen tvekan om att det fanns en gosse som var mer än lyrisk denna kväll i Visby. Jag fick en självande kram av Ronnie. Segerkyssförsöket lyckades jag parera så det blev bara lite fuktigt på kinden. Hunden hoppade upp och smutsade ner byxorna. Gubben tackade för sällskapet och sedan dansade de bort mot parkeringen.

Jag gick själv efter en stund. Det var ett par lopp kvar men suget var borta. Trots att jag fått lite pengar på systemet.

I bilen fick jag fram miniräknaren. Ronnie hade gått plus 616 kr och var glad som en baby. Morsan hade fått 18,34 gånger på plats, hon hade plockat ut Torbjörn Östergrens kuse, utan att varna mig. Jag hade två hundra upp och kände mig stingslig och sur.

Mina tidigare högt ställda förväntningar hade alla grusats.

Då slog det mig plötsligt. Att det kanske var sunt att vara lite ”Eljest”. Killen hade kommit till banan utan förväntningar och med en dödsdömd spelstrategi. Han hade bekväma kunskapsluckor kring värdet av pengar, spelade inte för att vinna, utan var där för att det var roligt och vann 600 kronor plus så mycket skratt och fniss att jag sällan skådat maken.

Morsan hade plockat ut en kuse för att hon tyckte namnet Madame X lät spännande och vann 900 utan några som helst förväntningar.

Jag hade nog drömt ihop en eller två lyxsemestrar som vinsten skulle räcka till. Istället hade jag knappt råd med en hamburgare på vägen hem.

Det kanske var därför jag var sur.

(Ett sommarminne från 2007)

Föregående artikelInför V86: G.H. Nemo tillbaka efter skada
Nästa artikelInför V75: Nu ska vinden vända för Caballion

2 KOMMENTARER

  1. Riktigt skönt sommarminne Nicklas. Undra om han var på Skrubbs idag Ronnie och körde samma strategi. Det måste ju blivit lite plus då 😀

  2. Vilket sommarminne!! Har läst den förut och kan den nästan utantill, men jag var bara tvungen att läsa den igen. I mitt nästa liv vill jag nog också vara lite ”eljest” eller möjligen lite ”annars”. Tänk all glädje man går miste om bara för att man ”vet” och ”kan analysera” fram rätt häst…

KOMMENTERA ARTIKELN

Please enter your comment!
Please enter your name here

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.