Micke Nybrink: ”Den bästa tiden är här”

Expertern inför VM i V75: ”Nu kan vi vara säkra på att en bra häst slår en sämre”

”Du kan väl skriva vad du ser fram emot under hösten, inom travet alltså”. Så sa
chefen när han gav mig uppdraget att sätta ihop den här texten. ”Det behöver inte bara handla om VM i V75”, la han till.

Jag, en känslig kille med spröten ute, undrade vad fasen han menade med
det.

Insinuerar han att jag inte haft några framgångar där, duckar och glider åt ett
annat håll när VM i V75 kommer på tal? Vet inte, Mattias Karlsson är troligen världens snällaste och menade nog bara väl, ville ge mig konstnärlig frihet. Ömma tår trampar han aldrig på med flit.

Men faktum är att VM i V75 inte varit en framgångssaga för mig och kommer nog aldrig bli det heller. Sanningen svider,
historiken är bedrövlig. Egentligen gillar jag idén. Det är en rättvis tävling där alla kan vinna. Men för mig passar det sämre. Min spelstil är alldeles för hetsig, lös/
aggressiv kallas den troligen vid ett pokerbord. Svårbegripliga satsningar med målet att vinna stort en gång om året är rätt
beskrivning om vi pratar V75 och de andra flerloppsstreckspelen.

Så VM ska jag inte tjata jättemycket mer om. Där har jag inget att lära ut, ingen
avgörande info, annat än att det börjar den 21 oktober och sex veckor senare har vi nio finalister. Tajta spelare som inte gör några misstag har nog bästa chansen. Inte jag.

Travspelarnas bästa tid

Ändå gillar jag det som kommer. Hösten och vintern är tiden när jag spelar som mest och, om jag tittar bakåt, faktiskt når vissa framgångar. Alla mina aningen större vinster de senaste tio åren hittas mellan den 1 oktober och 1 mars.

Exakt vad det beror på är inte helt säkert men jag ska ändå försöka beskriva vad det är som gör den mörka delen av travåret till de riktiga (vi som kan det här) travspelarnas bästa tid.

Spel på hästar är något jag sysslat med länge. Jag hängde med pappa till Solvalla från det året jag fyllde 14. Före det gick vi på Täby under några år, så jag har sett en och annan häst.

Just hästarna är det jag kan, har övat upp blicken för. Vad de än säger vet jag ganska snabbt om en häst är lovande, jättebra eller bara en dagslända. Det har jag fått lära mig den hårda vägen, att se hur hästarna rör sig och bli ett med dem. Inse hur jobbigt de haft i ett lopp och värdera deras prestation.

Eftersom jag idrottar en del själv vet jag hur det funkar med mjölksyra, maxfart, draghjälp och återhämtning. Även hur sjukdom och skador påverkar formen. Det är egentligen inga konstigheter, man kan gå till sig själv och sanningen ligger nära. Sjukdom är illa. Fixade småkrämpor, massage och fräscha ben är något helt annat.

Att köra en jättespeed för tidigt i ett lopp är också en extremt dålig idé. Ibland
undrar jag om vissa av kuskarna någonsin provat själv. Hästar som tröttnar då är ALLTID ursäktade.

Och efter en maxinsats krävs det tid för kroppen att ladda om. En vecka räcker
inte alls. Två veckor kan däremot göra underverk för formen.

Då märks fysikens lagar

På hösten är det hästarna som är viktigast. En bra häst slår en aningen sämre häst oftare än på sommaren.
Skillnaden blir tydlig och springandet hinner ta ut sin rätt på en tyngre bana
genom en kyligare luftmassa. Inget är gratis längre, meterna ska springas, det rullar sämre.

Så här års är det viktigaste att ha koll på vad hästarna presterat i de senaste starterna och hur bra de är. Kapacitet och form är vad man ska leta efter. Jobba med lopparkivet, läs intervjuer och våga tro att den bättre hästen hinner avgöra.

På sommaren är det inte alls så. Då märks det inte någon större skillnad på hästarna i ett lopp. Grovt överdrivet kan vi säga att de rusar runt banan i samma fart allihopa och ibland undrar jag om kuskarna känner någon skillnad när de sitter bakom en häst i Elitloppet eller i lägsta klassen på V75. Skulle vara kul att blindtesta dem på en sommarbana där de får köra en skaplig
treåring barfota i jänkarvagn i ett varv i 1.10-fart och sedan be dem sätta in den
i rätt klass.

Gör sedan testet på en skitig bana i november, med skor och vanlig sulky.

Då anar jag att de lättare känner vad de kör. Då märks fysikens lagar.

Skjut fram travkalendern

På hösten är det heller inte dödsviktigt med startspår. Det går att vinna från fjärde ytter och ledaren är inte oslagbar trots att den får dirigera. Just det faktumet gör ju också travsporten fasen så mycket roligare under hösten och vintern. Ibland har jag lekt med tanken att travkalendern borde skjutas fram ett halvår. Olympiatravet i oktober. Elitloppet den sista söndagen i november. Derbykval i februari.

Publikfesten uteblir, jag fattar det, men dramatiken i loppen ökar. Det törs jag garantera.

Ett annat sätt att ta udden av det enformiga sommartravet, där alla springer
allt vad de kan från start till mål utan att tröttna, är förstås längre lopp och större
banor. Travet har för länge sedan vuxit ur 1 000-metersbanor och sprinterlopp. Det är larvigt och passé. Inte fasen springer de 30 meter i VM i friidrott? Inte stöter de kula med tennisbollar heller.

Kör sprinterlopp över 2 140 meter, medeldistans över 2 640 och långlopp på minst 3 140. När får vi se ultralopp över 10 000 meter? Det är inte särskilt långt för en travhäst.

Ännu roligare blir travet från och med december, när alla springer med skor och farten sjunker. Då är det verkligen dags att börja spela på allvar. Att sedan hästar föds utan skor och är snabbast så är jag fullt införstådd med. Men Usain Bolt föddes också barfota men hade ändå skor på sig när han tävlade och förmodligen även till vardags ute på gatan.

Vem är bäst?

Annars, förutom alla bra spel jag ska göra, kommer hösten handla om att följa kanonernas väg mot Prix d’Amerique. Det kan inte hjälpas men visst kittlar tanken med Nuncio, Propulsion och Readly Express mot Bold Eagle? Kan det bli så att även Diamanten kvalar in med en vinst i Criterium Continental som körs på Vincennes på julafton och ger en friplåt till Prix d’Amerique?

Vem är egentligen bäst? Supertalangen Bold Eagle har överlägsen toppfart men är kanske inte van vid att slåss sida vid sida, då är han en mjukis.

Nuncio är raka motsatsen, hostar i maskineriet men får han tag på någon in på upploppet … God natt.

Readly Express verkar knappt märka att han springer. 1.10-tempo är hans sätt att vila upp sig medan Propulsion kopplar in fyrhjulsdriften och avslutar ursinnigt längst ut i banan.

Jag sa ju det, travet blir bara bättre så här års, i alla fall för oss som uppskattar hästarna.

17 oktober 2017 12:04