I försöket tog Bold Eagle oss till travhimlen, finalen kändes sekundär.
Han dundrade in över mål som en tanks, bakom var det bara mos. Overkligt att se, vuxna män snörvlade ikapp på Solvallas uteläktare,
Men Olle Goops klyscha satt som en smäck efteråt – trav är trav, alla lopp ska köras.
Örnen har kraschlandat och haverikommissionen (jag) säger att det var pilotens fel.
Vinnaren Timoko kom från ingenstans, vi hade glömt hur bra han är.
Hela vintern hade mötet snackats upp, matchen mellan Bold Eagle och Nuncio, två av världens bästa hästar. Visst, det var kanske inte köpläge på Nuncioaktier efter de tre senaste loppen där han inte levererat som den travmaskin vi vant oss vid. Men ändå, han var med och slapp dessutom möta Bold Eagle i försöket. Vi knäppte händerna och bad om ett underverk. Kunde han hitta formen som genom ett trollslag?
Bold Eagle däremot landade på Solvalla med enormt favorittryck på sig efter att ha vunnit allt under det franska vintermeetinget: Prix d’Amerique, Prix de France och Prix de Paris. Tränaren Sebastien Guerato hade gett honom ett lopp i kroppen inför Elitloppet (i april) och sedan tränat och preparerat hemma i Deauville.
Bara ökade farten
Först ut inför den stora publiken var Bold Eagle och få var nog de som anade vad som skulle ske. Den franska superstjärnan hamnade utanpå Delicious U.S. och jag kan inte ha varit ensam när jag tänkte att det var en tuff väg att gå. Kris?
Men Bold Eagle bara ökade farten, meter för meter, och genom sista kurvan knäcktes lilla Delicious, det gjorde ont. In på upploppet försvann fransmannen till överlägsen vinst sedan körande Franck Nivard dragit alla växlar i segerrusig stil, först tussarna ur hästens öron och sedan det norska huvudlaget.
Varför kan man fråga sig. Det ska vi återkomma till. Hur som helst, tiden 1.08,4 är den bästa någonsin på en svensk travbana.
I det läget kändes det som vi knappt behövde köra nästa försök, eller i alla fall som om finalen redan var avgjord. Vi hade sett något helt nytt, ungefär som när Usain Bolt slog igenom i världseliten och bara rusade ifrån allt. Lutfi Kolgjini menade att han aldrig sett en bättre häst.
Viktigt att vara listig
Utslagen blev Delicious U.S., hon orkade inte den sista biten och slutade femma i mål. Vad jag har förstått var inte Daniel Redén jättenöjd med att Örjan Kihlström valde att köra henne i ledningen, att han borde ha släppt och liftat med i rygg till en säker finalplats. Men det är alltid lätt efteråt och jag vet inte vad vi sagt om Kihlström gjort det.
Men visst är det viktigt att vara listig och spara sig till finalen, det är där det gäller. I försöken ska man bara positionera sig och köra till sig ett vinstläge. Egentligen.
Hissa franska flaggan
Nuncios försök blev något helt annat. Från ledningen fick han bestämma farten och visst vann han men det var mer pliktskyldigt. Om han inte var bättre än så i finalen – då var han ingen faktor, i alla fall inte för Bold Eagle.
Nej, hissa franska flaggan och stoppa in Marseljäsen i musikspelaren för det här går till Frankrike. Jag kan inte ha varit ensam om att tänka så.
Men ännu hade färden i Elitloppets berg- och dalbana bara börjat. Finalen blev nämligen något helt annat. När vi summerar är det som om de där två försöken aldrig körts, det var nya hästar som kom in på banan, inget var sig likt och vinnaren dök upp från ingenstans.
Starten, den skulle Nuncio ta. Spår ett bakom bilen när det är 1609 meter är pole position och det troliga var att ingen ens skulle försöka utmana. Nuncio i ledningen, Bold Eagle utanpå. Och så vinner fransmannen. Så skulle det bli, inget var mer givet.
Fel som fasen. Björn Goop flög till ledningen. Vem kör han? Ungefär så tänkte jag från min plats på Solvallas innerplan. Timoko, okej, var inte han rätt blek i försöket? Trea från andra ytter efter en sömnig spurt. Ska en statist förstöra duellen mellan Nuncio och Bold Eagle? Äsch, nu blir det ju en ren straffspark för Bold Eagle.
”Såg lamt ut”
Ni vet hur det slutade. Tioårige Timoko och Goop gasade på mest hela vägen och i utgången av den sista kurvan kom det klassiska Björn Goop-rycket. Vet inte hur många gånger han gjort det, vi pratar tusental, han liksom gungar igång och skjuter iväg hästen med hela kroppen.
Som så många gånger tidigare var det kört då. Nu hade han hjälp av en fantastisk häst och ingen kom ens i närheten. Minns inte när en häst vann Elitloppet så lätt senast. Det var ren och skär utklassning.
Bold Eagle då? Vad hände med Usain Bolt? Det är förstås en synnerligen berättigad fråga. Attacken från andra ytter på sista långsidan kom av sig efter kanske 100 meter. Det såg lamt ut. Var det verkligen samma häst som i försöket?
Förklaringen från kretsen kring hästen, från en mycket besviken tränare och en påtagligt sur kusk som aldrig mer skulle komma tillbaka till Sverige, var att försöket satt i benen. Han var märkt av tömningen där och hann aldrig återhämta sig. Slaggprodukterna som bildas vid en hård ansträngning fanns kvar i musklerna. Den sista fjutten var bortkörd.
”Varför körde han så tufft?”
Om det var så, jag har inte en aning, får kusken Franck Nivard ta på sig förlusten. Varför körde han så tufft i försöket? Vad skulle det vara bra för? Man vinner väl inte med mer än det som behövs, det handlar om att spara sig.
Nuncio ger jag godkänt för insatsen i finalen. Han fick en jobbig resa och det funkar inte att slå alla från positionen utanpå ledaren utan toppform. Annars såg han fin ut. Möjligen är han inte lika bra längre. Jag vet inte det heller. Säger som Stefan Melander, vi får se och vi kan inte vara besvikna på hästen. Han är en underbar travare som gett oss så mycket.
Och egentligen blev det precis som vi förväntat efter försöken, franska flaggan i topp och Marseljäsen i högtalarna. Timoko har vunnit Elitloppet två gånger nu och är världens vinstrikaste travhäst genom tiderna med 47,2 miljoner kronor.
Med Björn Goop som styrman kan de vinna vilket lopp som helst, var som helst, när som helst. Det har vi lärt oss nu.
