Prästen (Andra delen)

En tand saknades upptill. Det såg jag när han fylleflinade. Han plockade fram en penna, harklade sig lätt och torkade sig i pannan med baksidan av handen. Håret var fett och låg platt och bakåtkammat. Tunt var det också, som pälsen på en kinesisk nakenhund. Det syntes när han böjde sig framåt och skrev på kupongen. Flinten sken vit som kragen kring hans törstiga strupe. Tåget saktade in och stod plötsligt stilla. Prästen tittade ut genom fönstret samtidigt som han sköljde runt en klunk av eländet i munnen. Det verkade som om drycken inte ville ner, men han tog sats, blundade och knyckte till med nacken. Sedan stönade han och torkade sig kring munnen.

– Andra loppet kan lätt bli en fälla, mumlade han ostadigt. Han såg sig omkring, flera gånger och korset dinglade missnöjt i kedjan.

– En riktig fälla, vet du varför. Jag skakade huvudet i takt med hans kors.

– Du svarar innan du tänkt efter, sa han. Det klart du aldrig kan svara rätt om du ska chansa hela tiden. Är det så du spelar också? Jag svarade inte den här gången heller utan nöjde mig med att betrakta hans berusning. Prästen suckade och knackade pennan i bordet några gånger.

– Fällan är att girigheten kan skönjas bland strecken. Han tog fram en ny kvarting som han höll krampaktigt medan han fortsatte.

– Det är viktigt att inte tappa omdömet och låta valen bli de omöjliga bara för att man vill bli ensam med att hitta vinnaren. Det förnuftiga måste råda trots girighetens gap som hjärtlöst grinar bakom nacken. Men det är vanskligt att styra tankarna. Och det är svårt att läsa tipsen annat än som konkreta uppmaningar till att spela djärvt, egoistiskt och dumdristigt. När tåget satte sig i rörelse fick jag en olustig känsla. Det där förbaskade fyllot visste vad han talade om. Och jag började fundera på vad han var för figur egentligen. Hans utstyrsel sa mig att han kom direkt från ett religiöst sammanhang. Men hans kopiösa konsumtion sa att han inte var i skick för kyrkliga

uppdrag. Och att han förmodligen varit oförmögen länge. Han svettades såg jag. Som om djävulen själv tänt en kamin under bordet. Vagnen började åter sitt krängande genom södra Sverige. Prästen drack direkt ur flaskan och jag kände den svaga spritdoften. Det var med en sprucken röst han fortsatte.

– Förstår du vad jag menar. Jag nickade men såg att han var tveksam till att jag verkligen gjort det.

– Vad försöker jag säga då?

– Du vill säga att jag ska spela förnuftigt. Att jag ska välja troliga istället för sådana med vansinniga odds. Han suckade ännu tydligare än förut.

– Jag försöker säga att du ska hitta det verkliga svaret och inte dumdristigt spekulera i bekväma utfall. Och att du måste rådfråga ädlare delar av dig själv än något så taffligt som plånbokens önskan om att bli sprängfylld. Han darrade såg jag nu, så fingrarna slog mot varandra. Och svetten fortsatte rinna.

– Du har sannerligen inte förstått märker jag, sa han uppgivet. Du tänker för mycket på hästarna och glömmer människan bakom tankarna som styr det slutgiltiga valet. Tror du att jag har hamnat i det här tillståndet bara för att jag spelat på skrällar och hoppats att vinna stort. Då vet du inte vad jag talar om. Girigheten är inte viljan att vinna mycket, utan önskan om att vara den enda som gör det. Och det ska vi noga akta oss för.

Prästen började få svårt att sitta upp på de obekväma stolarna i restaurangvagnen. Kroppen ville på något vis åt alla håll samtidigt och han sjönk ihop över bordet. Jag såg blickarna från den uniformsprydda kvinnan bakom kassan. Och hon klev iväg genom vagnen och var strax framme hos oss. Flaskan i prästens hand och min nyktra uppsyn fick henne att tappa fattningen till en början. Men hon fann orden strax och jag hörde mig själv lova att ta hand om vraket. Jag reste mig och fick upp honom på fötter. Han svarade med en grymtning och drog sig loss.

– Än kan jag gå, sa han. Samtidigt tog han pennan och skrev något på kupongen igen. Sedan stoppade han den i fickan och följde med. Jag tog honom till min plats. Det hade varit tomt där tidigare och var så fortfarande. Han satte sig och somnade omedelbart. Med händerna knäppta över flaskan snarkade prästen svagt och tåget följde enkelt sitt spår.

Fortsättning följer…

Nicklas Svalmark