Förra söndagen slog drömmen in när Face’em vann Svenskt Trav-Oaks på Solvalla.
Vi knackade på hos Emmelie och Johan Arneng, paret bakom Em Stables.
Den nybyggda bostaden ligger i anslutning till Erikssund, ett av landets mest anrika stuterier där åtskilliga stortravare sett dagens ljus för första gången.
Nu är Sund-uppfödningen avvecklad, istället har hårdsatsande stall Zet placerat sina ston på ägorna där giganter som Sugarcane Hanover och Viking Kronos vandrat som avelshingstar.
Gården är också en träningsanläggning med fyra professionella travstall: bröderna Fredrik och Henrik Larsson, Malin Löfgren samt Peter G Norman – kusk och tränare till Face’em.
Just denna dag piskar regnet mot fönsterrutorna och när vi far ner till stallet för att hälsa på stoet som förde in Em Stables i travsportens historierullor så konstaterar en lerig Norman att hösten är här:
– Usch, det var inte roligt att köra i dag. Men när vi satt där ute började jag plötsligt att tänka tillbaka på förra söndagen, då blev jag alldeles varm. Sådana här dagar kommer att kännas mycket lättare nu när jag har det loppet med mig.
”Inte fattat det”
Loppet där Face’em visade att hon var den av cirka 1 500 svenskfödda travston 2011 som var bäst när det verkligen gällde och utlöste sällan skådade glädjescener på Solvalla.
– Det är en galen känsla. Det är svårt att förklara, det har inte sjunkit in ännu. Jag vet att vi har vunnit oaks, men jag har ändå inte fattat det. Det är ju bara en chans att ha en häst med i ett klassiskt lopp. Jag vet hur många som har försökt genom alla år och aldrig lyckats, hur tufft det är. Den glädjen som var, jag stod bara och skrattade i vinnarcirkeln, man bara ”tappade det”, säger Johan som kan dra en direkt parallell till sin karriär som fotbollsspelare:
– Då vi vann cupfinalen i Norge med Aalesund. Momentet när vi slår in sista bollen i straffläggningen, det är ungefär samma känsla som jag hade när Face’em gick i mål.
Emmelie fyller snabbt i:
– Det var sjukt. Jag tror inte att jag andades sista halvan av loppet. Vi bara skrek rakt ut, alla kramades, när Glen (Norman, Peters far) kommer och har tårar i ögonen… Jag har känt honom i hela mitt liv, jag har aldrig sett honom så.
Sista året med fotbollen?
De träffades för tio år sedan, passande nog på Solvalla, i samband med att Johan flyttat till Stockholm och fotbollskarriären börjat ta rejäl fart i Djurgården.
En karriär som gett SM-guld 2003 och 2005, två landskamper, flera framgångsrika säsonger i Norge, men nu är i begrepp att avslutas.
I dag spelar han i superettanlaget Sirius från Uppsala.
– Jag funderar väl på hur det blir till nästa år, jag vet inte riktigt ännu. Det kan vara så att det här är mitt sista år med fotbollen. I sådana fall kommer jag att fortsätta hos Zet, det är egentligen ett heltidsjobb, säger Johan som fått anställning som avelsansvarig hos grannen stall Zet.
Vid sidan av det kommenterar han fotboll på Eurosport, gör tipsprogram åt Svenska Spel och är ledarskribent på nystartade tidningen Klubb 33 där han fungerar som en brygga mellan travsporten och fotbollen.
Emmelie jobbar med företagsevent och gör ingen hemlighet av att hon aldrig smittats av något fotbollsintresse.
– Jag följer ju Johan och när han spelade i Djurgården var vi på de flesta matcher. I Norge var vi verkligen på alla matcher och ungarna tyckte det var jättekul. Där satsar man så mycket på barn med maskotar och sådana saker. Men annars är jag extremt ointresserad. Tur att jag hade Jennifer (Tillman) under fotbolls-VM så vi kunde hänga lite. Det var såå tråkigt.
En tanke bakom
Passionen för hästarna är däremot gemensam.
Johan avslöjar lite av sina stamkunskaper då han berättar varför han valde att betäcka sitt sto Tuula Boko med den franske hingsten Offshore Dream.
– För det första så gillade jag hästen, han vann två Prix d’Amerique. Men sedan korsningen med just Tuula Boko är linjeavel på Somolli, Speedy Somollis mamma, i tre olika led, vilket jag tyckte var väldigt intressant. Hon är linjeavlad på bådas möderne vilket är ovanligt, jag tyckte det var kul att testa.
– Det var ingen chansning, eller chansning, det vet man med det här att det är det alltid. Men det fanns i alla fall en tanke bakom.
För en oinvigd kan det te sig som rena grekiskan men budskapet att årets vinnare av Sveriges största lopp för treåriga ston inte blev till av en slump torde ändå framstå.
– Stammar och moderslinjer har alltid fascinerat mig. Det började för länge sedan, redan när jag var tonåring. Problemet är att börjar jag läsa en auktionskatalog så kan jag inte sluta. Det tycker inte familjen är så kul så man får välja sina tidpunkter.
”Frånsagt mig alla pengar”
När paret Arneng leder ut Face’em till fotografering i stalldörren får hon några ömma klappar.
Att vandra ut i hällande regn är naturligtvis inte värdigt en kulldrottning.
1,4 miljoner kronor var förstapriset i Svenskt Trav-Oaks 2014.
Uppfödarpremien på 20 procent täcker i princip kostnaderna att föda upp tre nya hästar för Em Stables.
Ändå bedyrar paret Arneng att pengarna i detta fall är en ren bisak.
– Bara att bli inskriven i historieboken, jag hade lätt frånsagt mig alla pengar. Det är bara så stort att vinna det här loppet, just för att alla vet om det. Det är liksom respekt, säger Emmelie Arneng.
