Det är en av årets längsta direktsändningar i svensk tv och den största rikstäckande travsändningen i hela världen.
På söndag tar Jessica Almenäs plats på Solvallas innerplan och guidar tittarna genom nästan fem timmar från Elitloppet.
Hur många elitloppssändningar har du gjort?
– Jag gjorde min första 2002 och har gjort det varje år sedan dess. De första två åren tillsammans med Hans G Lindskog, sedan har jag varit ensam. Det är kul, jag gillar att köra själv, det är samma sak med Nyhetsmorgon. Man kontrollerar sändningen mer och det är inspirerande att vara ”kapten på skutan”. Däremot har jag och David (Hellenius) otroligt kul i Let’s Dance, det programmet vore nog inte hälften så roligt att göra själv.
Let’s Dance på fredag, Elitloppet på söndag, det låter som en stressig helg?
– Det blir det väl, men jag är ledig på lördagen, precis som förra året, och det är lite skönt. Det är så sällan man kommer ut på travbanan eftersom vi gör de flesta programmen från studion i Stockholm och det är en helt annan upplevelse att vara på plats, speciellt en så här stor dag. Då ska jag gå runt på stallbacken och surra. Det är bra för relationen med aktiva samtidigt som jag försöker skaffa så mycket information som möjligt. Jag ser det lite som en arbetsdag, men en väldigt skön form av arbete när man kan spela lite också. Sedan är det allvar på söndag.
Allvar i nästan fem timmar, det är inte många direktsändningar som varar så länge…
– Nej, jag sitter och tänker på vilken det kan vara. Stockholm Marathon och Vasaloppet, men då har man ett långt pågående event. Här händer nya saker hela tiden och det är ganska högt tempo. Därför är det extra viktigt att vara oerhört väl påläst och förberedd, men eftersom jag följer vad som händer i travet hela tiden så där har jag ganska mycket gratis där jämfört med andra jobb.
Har det hänt något speciellt i elitloppssändningen de här åren som du kan berätta om?
– Det är många saker, men något som jag aldrig glömmer är när Brioni vann. Alla tror att han är utslagen, så får jag veta i örat att man har diskat kanadensaren, Define the World. Vi har Lövgrens försteman vid mikrofonen precis då och säger till honom att Brioni är i final. Jag älskar när det händer sådana oväntade saker, när hela dramaturgin ändras och man känner hur adrenalinet rusar. Då är det här jobbet som roligast.
Hur kom det sig att du blev programledare från början?
– Det är tack vare travet, det var mitt första jobb. Jag hade inte ens funderat på tv utan läste media och kommunikation med tanken att bli skrivande. Det var en gammal klasskompis som var med och startade OTW som ville att jag skulle göra en V75-film åt dem. Sedan fick jag provfilma som programledare för ”Vinnare V75”. Jag tyckte att det var skitkul.
När började du?
– I januari 2002. Jag visste inte mycket om trav då, det kan jag inte påstå. Visserligen har jag ridit i hela mitt liv så hästar hade jag koll på, men jag hade knappt sett ett travlopp. Jag minns att jag fick en massa VHS-kasetter att titta på med gamla Vinnare-sändningar inför mitt första program. Sedan lärde jag mig mycket av Thomas Nilsson (dåvarande expertkommentator och tidigare elitloppsvinnare med Mack Lobell reds. anm.) om olika uttryck och så. Jag hade en miljon frågor, nästan som ett litet barn. På den tiden var det många som såg travet som en väg in i tv-branschen, och det har också varit en jättebra språngbräda för många, en hållplats att åka vidare från. Men jag blev intresserad på riktigt.
När då?
– Jag brukar säga att det tog ungefär ett år innan jag kände att jag hade koll, att jag själv kunde analysera ett travlopp, både före och efteråt. Men riktigt fast blev jag efter åtta månader, när jag såg Jubileumspokalen på Solvalla. Det var Varenne mot Scarlet Knight. De gick ifrån långt före resten av fältet och när de kom förbi upploppet första gången började hela publiken att applådera. Det fortsatte hela sista varvet. Det var så mäktigt att jag fick gåshud.
Du var väldigt förtjust i just Scarlet Knight har jag förstått…
– Ja! För mig är det viktigt att hela tiden ha en favorithäst och Scarlet blev min första favorit. När han startade var vi ofta nere i stallet och gjorde intervjuer inför tävlingarna. Jag fick gå in i boxen hos honom och kela varje gång, då blir man förstås ännu mer kär. Numera hakar jag upp mig på hans söner och döttrar. Min nya favorit är Friction. Jag gillar när det inte är helt perfekt. Ta Victory Tilly, han var ju så perfekt. Travade som en klocka och vann varje gång. Men Friction, han hoppar kråka ibland och verkar lite knäpp, men kämpar som en dåre hela tiden. Det är sådant som ger en extra dimension, att travet inte bara blir ett spel. Att det finns hästar som har personligheter, är på helt olika sätt, det gör att travet är både mitt spel och min sport.
Vad är ditt bästa minne från Elitloppet?
– Jag måste tyvärr komma tillbaka till Scarlet Knight igen. Det var fantastiskt när han vann sina försökslopp. Tyvärr fick han aldrig vinna finalen, men jag hade alltid hoppet att i år kommer det att ske. Det jag minns tydligast är 2003, när From Above vann. Det var han, Victory Tilly och Scarlet, alla tre på linje. Jag var väldigt ledsen att inte ”min” häst vann och glömmer aldrig när jag stod där i studion och såg loppet.
Studion på innerplan, det är ingen dålig plats att se Elitloppet…
– Det måste vara bästa positionen på hela Solvalla, alldeles vid mållinjen och det känns som en otrolig lyx varje gång. Man kan riktigt känna hur hästarna frustar och pustar, höra kuskarna. Det är väldigt häftigt. Men samtidigt ska det sägas att jag är väldigt koncentrerad när jag jobbar, det gör att jag inte riktigt kommit in i känslan vissa år. Den där riktiga ryskänslan. Den brukar jag få på måndagen istället. När jag kommer hem, lägger mig på soffan och tittar på sändningen ensam. Det är då rysningarna kommer. Det är ganska märkligt egentligen.
Betyder det att du drömmer om att få se Elitloppet som ”vem som helst” i publiken?
– Nej, det gör jag faktiskt inte. Fast jag har aldrig sett ett elitlopp utan att jobba så jag vet inte hur det är. Det kommer den dagen också, det kan vara redan nästa år, sådant vet man inte. Men jag har bästa platsen och får bara den goda sidan av publiken, ingen som spiller öl eller skriker en i örat och så.
Vad ser du fram emot mest på söndag?
– Jag ser fram emot allt. Det är så mycket en elitloppsdag, hela folkfesten är så speciell. Det är något man bara får en gång om året. Sedan försöken och finalen förstås, det har jag gått och längtat efter nästan ett år. När sedan allt är över blir det väldigt tomt, man vet att det är ett år till nästa gång.
Okej, slutligen, förklara för någon som aldrig har sett Elitloppet vad som är så speciellt.
– Det är helhetsupplevelsen. Elitloppssöndagen är en sådan dag som man kan åka ut till Solvalla utan att ha någon koll på trav överhuvudtaget och ändå få en otrolig upplevelse. Inte bara för alla människor utan just för att det är världens bästa hästar som tävlar. Jag tror att det syns och märks även för ett otränat öga. Det är precis som jag kan känna när jag går på Formel 1. Jag är egentligen inte alls intresserad och kan inget, men eftersom man vet att det är de bästa, créme de la créme, som tävlar och man känner det i hela atmosfären runt arenan så blir det ändå väldigt häftigt.
Robin Johansson
